Den klokare väjer

Höstjakterna kom och gick. Fler än en jägare upplevde säkert både framgångar och motgångar. Efter hand som hösten framskred var det en sak som ständigt störde mig.

En kväll i början av säsongen var jag ute i skogen med min unga jämthund. Min chaufför, det vill säga pappa, stannade vid bilen medan Masi och jag begav oss ut i skogen. Hunden började söka så jag tassade tillbaka till bilen. Pappa berättade att en annan jägare hade kört till ändan av vägen och hade påstridigt tänkt släppa sin egen hund just här. Men pappa bad honom låta bli, vilket han gjorde. Situationer av det här slaget fortsatte att inträffa under hösten.

Jag upphör aldrig att förundra mig över hur jägare så ofta under jaktsäsongen medvetet äventyrar säkerheten för sig själv, sin hund och andra jägare. Man kan aldrig veta hur en främmande hund reagerar när den råkar på en annan hund eller var hundens förare befinner sig. Till exempel på orrjakt är det absolut nödvändigt att ha koll på skjutriktningarna och vartåt det är förbjudet att skjuta. Det blir omöjligt om någon tränger sig på fast den vet att där redan finns andra jägare. På sina håll är det dessutom vanligt att jägare släpper sin egen hund på en annan hunds skall och till på köpet skjuter det ställda viltet i sin egen hunds namn! Enligt mig fördärvar sådan själviskhet, köttgirighet och arrogans hela nöjet med jakten. Borde vi inte samarbeta i stället för att jaga var och en för sig?

Det är min förhoppning att var och en skärskådar sig själv för att trygga säkerheten för samtliga jägare, hundar och övriga som rör sig i naturen för att det ska vara trevligt att jaga. Om stället där du hade tänkt jaga är upptaget så kom tillbaka tidigt nästa dag eller välj en annan plats. Omväxling förnöjer, också på jakt!