ASF-bekämpningen lyckas nämligen inte utan jägarna. Det är ju jägarna som redan i många år har skickat in prover av fällda vildsvin till forskningen. De har genomströvat stora områden och letat efter döda vildsvin, de har rapporterat sina observationer och de har hjälpt oss med att skapa en lägesbild av smittzonen. Jägarnas lokalkännedom, terrängkunnande och vilja att ställa upp för vårt gemensamma bästa är oersättliga. Livsmedelsverket vill därför tacka samtliga jägare som deltar i bekämpningen!

Både frågor och frustration

Det är i synnerhet begränsningarna av jakten och faktumet att decimerandet av vildsvinen inte inleddes direkt med full effekt som har fått uppmärksamhet. Djurhälsomyndigheterna och jägarna kan emellanåt ha olika åsikter om det bästa sättet att gå framåt, men målet är vi ändå överens om; vi ska eliminera smittan fort, effektivt och riskfritt. Därför behöver vi både kunskap om viruset och sjukdomens epidemiologi, och kunskap om vildsvinen och viltvården här i landet.

Varför kan vi inte helt enkelt skjuta bort samtliga vildsvin så fort som möjligt i de smittade områdena? Frågan är befogad, men bekämpningen av ASF handlar inte enbart om att decimera vildsvinen effektivt. Samtidigt ska vi också förhindra att smittan sprider sig till nya områden. Om vi skrämmer iväg vildsvinen under epidemins aktivaste skede så kan de föra sjukdomen med sig till nya områden och därmed utvidga begränsningarna och försvåra det dagliga livet på nya orter. Därför framskrider bekämpningen steg för steg utifrån en noggrann planering.

Först undersöker vi, därefter handlar vi

Vi börjar med att klarlägga – med största möjliga noggrannhet – smittans omfattning och i vilket skede som epidemin befinner sig. Hur länge har sjukdomen funnits i området och i landet? För att inhämta information letar vi i terrängen efter döda vildsvin för att hitta både pestdöda svin och svin som har dött av andra orsaker.

När vi har tillräckligt med kunskap om smittspridningen kan vi övergå till att behärskat decimera svinen, under myndigheternas ledning. I praktiken försöker vi organisera fällandet och fällfångandet så, att det är jakträttsinnehavaren som gör jobbet.

Hur länge kan begränsningarna pågå?

Upphävandet av zonbesluten utgår från EU-lagstiftningen. Vi måste kunna påvisa med säkerhet att sjukdomen är utplånad, alltså att viruset inte längre förekommer hos svinen. Detta kräver tid, uppföljning och negativa undersökningsresultat.

Erfarenheterna från andra europeiska länder visar att det krävs ett långsiktigt arbete, som ofta pågår i åratal, för att utplåna ASF hos vildlevande svin. Vi har fördelen att svinstammen inte är särskilt stor och att samarbetet mellan jägarna och djurhälsomyndigheterna har pågått i många år.

Vildsvinsjakt önskvärt i övriga delar av landet

Här ska vi komma ihåg att svinpesten som har påträffats i Sydöstra Finland inte hindrar vildsvinsjakten i de övriga delarna av landet. I områden där sjukdomen inte har påträffats eller begränsningar införts är vildsvinsjakten synnerligen önskvärd och utgör en viktig proaktiv del av arbetet med att få sjukdomen under kontroll. Om vi håller stammen på en måttlig nivå så minskar vi risken för att viruset ska sprida sig till nya områden.

Jägarnas roll kan inte nog betonas

ASF-bekämpningen lyckas enbart om jägarna, markägarna, veterinärerna, svingårdarna och djurhälsomyndigheterna samarbetar. Jägarna är särskilt viktiga i det här arbetet eftersom de känner trakterna och svinen, och är ofta de första som lägger märke till avvikelser från det normala.

Även om bekämpningen kan upplevas som trög och begränsningarna som tungrodda så är vi överens om syftet; att utplåna ASF i vårt land och säkra framtiden för svinhushållningen, viltvården och jakten.

---

Författaren är specialsakkunnig vid Livsmedelsverkets enhet för djurs hälsa och medicinering.