En jägares skidutrustning i djup snö

Vi provskidade några par skidor i terrängen i Lappland, Kajanaland och Norra Savolax. Förhållandena varierade från djup och lös pudersnö till moddig blidsnö och vårlig skare.

Traditionella skogsskidor passar i öppen terräng

Traditionella skogsskidor är mellan två och tre meter långa och har en bredd på 70 millimeter. Arealen på undersidan avgör hur bra skidorna bär skidlöparen i snön. Ju längre skidor desto bättre bärighet. Skidkomforten blir ännu bättre med en fjädrande spets; då plöjer inte skogsskidan ner i snön utan skidlöparen kommer smidigt framåt.

Skogsskidor finns med olika undersidor; fjälliga, vallningsbara, med stighud och av nanomaterial. Skidorna med fjäll och av nanomaterial ger gott fäste under nästan alla omständigheter. En vallningsbar undersida kräver arbete, men kunnigt vallade skidor kan få det bästa fästet och glidet.

De traditionella skogsskidorna passar bäst på öppna myrar, åkrar och isar. De har mycket riktigt i alla tider varit nödvändiga för toppjägare i mjuk och djup snö.

Korta skogsskidor i besvärlig terräng

Korta skogsskidor är i stället bredare för att bevara den bärande förmågan. Längden kan vara 180 cm och bredden 100 mm. Då blir bottenarealen i stort sett den samma som på traditionella långa skogsskidor.

Fördelen med de kortare skidorna är att de är lättare att manövrera på trånga ställen. Bäst kommer de till sin rätt när terrängetappen inte är särskilt lång. Dessutom är de korta skidorna enklare att transportera.

Det handlar alltså om en fungerande kompromiss mellan glidsnöskor och traditionella skogsskidor. Sådana passar bra i svårframkomlig terräng när det inte behöver gå fort.

Natoskidornas civila version

Längden på skidorna som tillverkades enligt försvarsmaktens krav fick vara högst 240 cm och ett skidpar fick väga högst 3,3 kilogram. Dessutom skulle de vara böjligare och hållbarare än de tidigare arméskidorna och vara pålitliga under alla förhållanden. Bindningarna fick väga högst 600 gram och i skarpt läge skulle det ta högst tjugo sekunder för soldaten att få skidorna på fötterna.

Skidorna är timglasformade och bär alldeles utmärkt i djup snö. Spetsen är 90 mm bred, mitten 75 mm och bakändan 82 mm. Någon valla behövs inte eftersom det utmed sträckan för fäste finns en 70 cm lång fjällig botten.

Tack vara den böjliga och höga spetsen stiger skidorna upp över snön i stället för att plöja ner i den. Bakändan är uppåtböjd, vilket hindrar skidan från att gräva ner sig i snön när den glider bakåt.

Skidmodellen finns i både längre och kortare versioner, och i två styvheter enligt skidlöparens vikt.

Natoskidorna har den långa skogsskidans bärighet, men är smidigare. I jämförelse med andra skogsskidor tävlade skidupplevelsen i en klass för sig.

Fjällskidor på bärande snö

Fjällskidor är kortare än skogsskidor och i regel 160 till 210 cm långa. De är timglasformade och har stålkanter. Fjällskidor för jägare tillverkas utan stålkanter för att inte skada hundens tassar.

Fjällskidorna kommer bäst till sin rätt ovanför trädgränsen där snön är packad och skiktad, och skidlöparen inte sjunker ner. De passar också på vårsnö eftersom man sällan sjunker ner i snön.

Glidsnöskor för svårframkomlig terräng

Glidsnöskor är vanligen mellan 120 och 160 cm långa och 9 till 14 cm breda. Skidan är knappt alls upphöjd under foten, men undertill på mitten finns ofta stighud. Spetsen och den bakre delen fungerar som glidyta.

Framfarten med glidsnöskor påminner om skidning, men hastigheten är klart långsammare eftersom glidet är så kort. Därför passar sådana bäst för en lugn takt i svårframkomlig terräng där det skulle bli för bökigt med skidor.

Det finns glidsnöskor med stålkant och utan. Precis som med fjällskidorna så går stålkanterna inte ihop med hundsällskap.