Vitsvanshjortens luktsinne hör till de skarpaste bland däggdjuren. Näsborrarna uppfattar de allra svagaste doftnyanserna och hjorten förmår tolkar dem hastigt. Luktsinnet är inte bara ett instrument för överlevnad utan styr också nästan samtliga val som individen gör.

Vitsvanshjorten förlitar sig på luktsinnet lika naturligt som människan förlitar sig på synsinnet. Näsborrarna drar oavbrutet in luft och doftmolekylerna transporteras in i näshålans djup där luktreceptorerna väntar. Det finns så mycket som hela 297 miljoner luktreceptorer – mer än hos många hundraser.

Hjortens luktsinne är inte bara känsligt utan också exakt. Hjorten förmår urskilja de minsta nyanser och kombinera dem till helhetsobservationer av den omgivande miljön. Därför känner den ofta doften av en jägare på långt håll – innan den hör eller ser personen.

Nosens struktur

Hjortens nos är optimerad för luktbehandling. Luftströmmen som strömmar in i nosen delas itu; en del fortsätter direkt till lungarna medan resten leds till epitelvävnaden där dessa miljoner luktreceptorer befinner sig. Epitelvävnaderna är kraftigt skiktade och bildar en slemhinneyta med stor areal där luktmolekylerna fastnar.

I epitelvävnaden finns miljoner receptorceller som reagerar på olika luktmolekyler. När en doftsignal uppstår så fortplantar den sig längs luktnerven som en elektrisk impuls till hjärnans luktcentrum. I hjortens hjärna är centret för luktsinnet väldigt stort i förhållande till hjärnans volym och står dessutom i direkt kontakt med hjärnans limbiska system, amygdala och hippokampus.

Det limbiska systemet styr bland annat hjortens beteende, modersinstinkt, parning, val av föda och flyktreaktion undan iväg från rovdjur och andra faror. Det här förklarar varför hjorten förmår reagera så snabbt och exakt på lukter. Slemhinnorna framtill på nosen har dessutom funktionen att filtrera orenheter och fukta inandningsluften. Det här håller luktreceptorerna funktionsdugliga under varierande förhållanden.

Dessutom kan hjortens näsborrar röra sig separat och till och med delvis sluta sig, vilket styr lukterna med ännu större precision till rätt plats.

Nosen tjänstgör aktivt och oavbrutet

Eftersom hjortens näsborrar rör sig självständigt kan den samtidigt lukta åt olika håll. De långa epitelvävnaderna inuti nosen har en skiktad struktur. Ju större yta, desto fler receptorer och desto känsligare luktsinne! Dessutom kan näsborrarna uppfånga och behandla lukter separat. Det här är en av förmågorna som gör att hjorten kan följa en stig mitt i kolsvarta natten. Men egentligen är hjorten inget nattdjur. Inte heller är synen särskilt bra i mörker, även om nattseendet är bättre än hos oss människor

Jacobsons organ

Hjorten har i munnen, framtill i gommen, två öppningar för dofter som kallas Jacobsons organ eller det vomeronasala organet. Det har i uppgift att ta emot feromoner, bland annat för fortplantning och revir.

Organet aktiveras ofta genom att hjorten drar upp överläppen (på engelska lip curl) och suger in luft i munnen. Det här beteendet kan jägaren få bevittna exempelvis under brunstens maximum. Kring den här punkten, där öppningarna till Jacobsons organ förenar sig med kanalen från näsborrarna, finns luktreceptorerna som behandlar de här lukterna. På det viset kan hjorten avgöra, genom att slicka eller dofta på en annan hjorts urin, den urinerande individens kön, ålder och eventuella parningsvillighet.

Kommunikation via dofter

Hjortarna har flera doftkörtlar: i pannan, under ögonen, på benen och under svansen. Med dofterna som körtlarna utsöndrar kommunicerar hjortarna sådant som hierarki, stress och parningsvillighet.

Doftmarkeringsgrenarna utgör ett gott exempel på doftkommunikationen. Där ingår också vitsvanshjortarnas skrapbeteende (engelska scrape); en renskrapat plätt på marken som fungerar som en visuell markör. Hjortarna urinerar också i plätten, i synnerhet under brunsten. Ovanför den skrapade plätten finns ofta en doftmarkeringsgren på 1,5 till 1,8 meters höjd. Där gnuggar hjorten doftkörtlarna i pannan och lämnar på det viset sitt visitkort.

Den uppskrapade plätten på marken används huvudsakligen bara under brunsten, men doftmarkeringsgrenen är i aktivt bruk året om. En sådan är därför en utmärkt plats för en viltkamera som sedan fångar traktens hjortar på bild.

Det går också att göra en doftmarkeringsgren själv. Häng upp exempelvis en bruten gren i ett snöre på lämplig höjd vid en hjortstig och skrapa sönder markens ytskikt så det bildas en synlig plätt. Hjortarna börjar överraskande fort använda platsen!

Vindriktningen är avgörande på jakt

Hjortens exakta luktsinne innebär i praktiken att jakten utgår från vindriktningen. Under vinden kan en jägare komma väldigt nära hjorten, men över vinden kommer han eller hon sällan långt. Det kan räcka med utandningsluften eller en doftpartikel från skosulan för att väcka en flyktreaktion.

Hjorten tolkar lukter oavbrutet. Om den är osäker på vad den ser eller hör så stannar den, vädrar och söker visshet utifrån lukten. Därför kan ett doftspår som jägaren lämnar i terrängen dröja kvar länge. Hjortens luktsinne är så högt utvecklat att det är svårt för en jägare att dölja sin lukt helt och hållet. Ombyteskläder, luktfria tvättmedel, att vädra kläderna och produkter för luktkontroll kan hjälpa, men ingenting ersätter förmågan att läsa vinden.

Beakta vindens riktning och styrka, och luftströmmarna

Vid vindstilla väder blir lukterna kvar och svävar i terrängen, utan att driva iväg utom räckhåll för hjorten. En lätt och jämn vind transporterar däremot effektivt bort lukterna från hjortarna bara vindriktningen är den rätta.

Luftströmmarna påverkar hur lukterna sprider sig. På morgonen när luften börjar värmas upp, men marken ännu är kall, stiger den allt varmare luften och tar lukterna med sig uppåt. På kvällen när det blir svalare sjunker den kalla luften och trycker ner lukterna.

På morgonen ska passet alltså finnas på en hög plats medan det på kvällen, i synnerhet vid vindstilla, gäller att välja ett lågt beläget pass. Det här kan emellanåt till och med kompensera för en mindre optimal vindriktning. Men kom ihåg att om temperaturen förblir i stort sett oförändrad så saknar luftströmmarna praktisk betydelse.

På jakt gäller det för jägaren att fundera ut sin rutt med omsorg och komma ihåg vartåt lukterna sprider sig. Hjorten behöver inte många sekunder för att bli säker på att det finns en människa i närheten. Då sticker den – ofta utan förvarning.