Triangelinventeringarna: dåligt år för dalripan, men för övriga som i fjol

Början av sommaren var på många håll kall och ruggig, tills det strax innan mitten på juli växlade till en lång och torr värmeperiod.

Skogshönsens små ungar behöver insekter att äta för att utvecklas, och utbudet på sådana är bäst vid varmt väder. Hönsens produktion av ungar lyckas därför bäst om senvåren och försommaren är varma. Betraktat ur det här perspektivet så anlände sommarvärmen för sent.

Artikeln fortsätter efter annonsen artikeln fortsätter

Skogshönsen räknades under perioden 26 juli till 10 augusti. I landet som helhet har tjäderns och orrens lätta nedgång fortsatt medan järpen ligger kvar på fjolårsnivå. De här arternas tätheter ligger nu nära långtidsmedelvärdet.

Dalripans tydliga nedgång har fortsatt; både den totala stammen och de observerade tätheterna för de vuxna individerna har blivit mindre och är väldigt låga.

Riktningen torde klarna nästa år

Typiskt för skogshönsen är de regionala variationerna som går i tydliga vågor. Till exempel orrstammen följer i flera regioner en regelbunden cykel om sex till sju år, men om vädret försvagar produktionen av ungar så kan detta påverka cyklernas rytm.

Det har redan gått åtta, nio år sedan den senaste vågdalen (2016-2017). Nästa år klarnar det om vi redan i år nådde den följande vågdalen.

I norr blev hönsfåglarna svagare

I norr har skogshönsen i det stora hela blivit färre sedan fjolåret. I Lappland och i Norra Österbotten har i synnerhet orrarna och riporna blivit klart färre. I Kajanaland går det utför för riporna medan orrarna och järparna har blivit fler.

Ripan är en nordlig fågel och i landet som helhet har stammen minskat med nästan en fjärdedel.

I Lappland minskade riptätheten med 24 procent, i Norra Österbotten med 69 procent och i Kajanaland med 43 procent. Regionvis ligger tätheterna nu klart under respektive långtidsmedelvärde.

Ripans produktion av ungar och genomsnittliga kullstorlek har under årets sommar varit klart svagare än normalt. Andelen hönor med ungar är den lägsta i inventeringens historia. I Norra Österbotten är tätheten och andelen kullar de lägsta i inventeringens historia.

Försvinner ripan i söder?

I söder förekommer ripan så sparsamt att det inte går att följa arten med triangelinventeringar. Mängden observerade ripor blir för liten.

I de sydligaste regionerna där arten fortfarande förkommer, som i Österbotten, Mellersta Finland och Norra Karelen, har tätheterna varit otroligt låga sedan 2010. I årets inventering av vilttrianglar har, i de nämnda regionerna, observationer gjorts enbart i Österbotten. Det är fullt möjligt att arten kommer att försvinna inom kort från de här regionerna, bland annat på grund av att klimatuppvärmningen gör livet svårare för dem.

I bakgrunden påverkar flera faktorer

Flera landlevande rovdjur livnär sig främst på små gnagare. Sorkarnas cykliska variationer påverkar skogshönsens häckning. När det finns ont om sorkar så övergår rovdjuren till att plundra markhäckande fåglars bon på ägg och ungar.

I år har det funnits exceptionellt lite sorkar i Lappland, Norra Österbotten och Kajanaland. Söder om den här landsändan har det däremot funnits gott om sorkar i landets östra delar.

En granskning av de senaste tio åren visar att hönsfåglarnas andel kullar i år är de lägsta för tjädern och ripan. Noteringen lägger sig alltså därmed nere bland inventeringshistoriens sämsta siffror. För orren och järpen ligger kullandelen nära långtidsmedelvärdet.

Kullstorlekarna ligger dock nära fjolårets siffror och skiljer sig knappt alls från det normala – ripan undantagen.

Skogshönsungarnas möjligheter att överleva påverkas också av bärskörden på sensommaren och hösten. Blåbärsskörden är i år normal medan lingonskörden väntas bli bättre än genomsnittet. Men bärskörden kan ändå inte uppväga ett svagt häckningsresultat; effekten syns ännu inte i triangelinventeringarna på sensommaren.