I spalten Rakt på sak behandlar sakkunniga på Naturresursinstitutet (Luke) aktuella viltfrågor ur en vetenskaplig synvinkel.

När jag utelämnar artiklarna som handlar om naturupplevelser och arternas biologi noterar jag att djuren beskrivs som representanter för någon viss grupp människor och att arterna förknippas med olika människogruppers varierande och ibland motstridiga mål och verksamhet. Vid ett närmare betraktande visar sig kärnan i artiklarna vara agendan som de här personerna driver för att påverka det samhälleliga beslutsfattandet.

Vi har nu nått fram till politiken och det politiska påverkandet!

Hur blir en djurart politisk?

I det typiska fallet handlar det om en djurart som hamnar i politiken för att den förekommer synligt i folks vardag. Som exempel kan vi ta den allt vanligare vitkindade gåsen som under flyttningen rastar på åkrar i stora flockar. Arten är både lätt att få syn på och en konkret skördefördärvare i jordbrukarnas vardag.

Men en art behöver inte nödvändigtvis beröra vår mänskliga vardag för att bli ett verktyg för politisk påverkan. Vissa arter befinner sig i den internationella politikens inre cirklar. Det typiska är att man i internationella avtal inkluderar hotade djurarter eller populationer som förekommer i flera länder, inräknat de flyttande arterna.

Å andra sidan är en politisk art ofta en art som väcker motstridiga känslor eller skapar motstridiga målsättningar, exempelvis ett rovdjur som folk både hatar och beundrar. Olika målsättningar kan också uppstå när folk reagerar på olika sätt för att en art är fåtalig eller hotad, genom att exempelvis skydda eller utnyttja den.

Agendan kan anknyta till själva djuret eller så används djuret som ett redskap för att nå det egentliga syftet, som kan vara att undergräva förtroendet för motparten eller motpartens prestige i allmänhetens ögon. Djurartens politiska kärna behöver alltså inte nödvändigtvis vara själva djuret utan djuret utgör ett redskap för andra politiska syften.

Men hur ser då en opolitisk djurart ut? Förenklat sagt är det en art som inte är föremål för ett omfattande intresse eller syften som är förknippade med några nämnvärda konflikter. Bland annat skogsharen och skogshönsen är sådana opolitiska inhemska arter.

Hur visar sig det politiska i förvaltningen av en art?

I detta nu står det politiska intresset för de stora rovdjuren på topp. Under det gångna året har företrädare för samtliga partier tagit ställning för en ändring av vargens skyddsstatus – liksom även ett stort antal organisationer. De politiserade arterna är i typiska fall sådana där många lägger ner mycket tid och arbete på kommunikation och information för att jämka ihop olika intressegruppers målsättningar och hitta gemensamma mål.

En konkret följd när en art blir politiserad är att den aktiva debatten kring arten blir polariserad i ett ”för” och ett ”emot”. Arten blir föremål för ett stort intresse och mängder av åsikter, och figurerar ofta i medierna.

För somliga arters del kan det hela spåra ur till hatprat mot både arten och mot dem som jobbar med den, både myndighetspersoner och forskare.

En konsekvens av att en art hängs ut i offentligheten är den, att det går åt mängder av arbetstid till att informera om och debattera arten, och till dialogen med företrädarna för massmedierna och intressegrupperna. Forskningen – och i synnerhet stamuppskattningen och förvaltningen – blir föremål för ett väldigt intresse och blir allt emellanåt granskad med förstoringsglas. Sammanfattningsvis hamnar de som jobbar med arter av det här slaget i värsta fall under en enorm press.

Enbart ett modernt fenomen?

Historien om skyddandet av natur och arter, och utnyttjandet av dem, är full av exempel på arter som har inspirerat och framkallat samhällelig målmedveten aktivitet. Vi kan tänka oss att de här arterna var politiserade på den tiden eftersom de var föremål för en organiserad och målmedveten verksamhet.

Fenomenet har rötter som slingrar sig tillbaka ända till antiken. De stora rovdjuren utgör aningen färskare inhemska exempel. I slutet av 1800-talet var rovdjuren föremål för statligt organiserad utrotning, men tidigt på 1900-talet började vi skydda björnen. Då var finländarna rädda för att den skulle försvinna från vår natur.

Numera beror konflikter allt oftare på att en försvunnen eller försvagad art återvänder. Befolkningsökningen, förlusterna av livsmiljöer och förändringarna i dynamiken mellan arterna kan betraktas som grundläggande orsaker.

Konflikterna tillspetsas i synnerhet för sådana arter vilkas biologiska beteende kolliderar med människan. För att vi ska hitta till en samexistens som fungerar för både samhället och djurarten krävs det trots politiseringen en lägesbild och ett beslutsfattande som är faktabaserade och tar hänsyn till samtliga hållbarhetsfaktorer.