Vid en förnyelse tar vi hänsyn till variationerna hos växtplatserna och jordarterna. På en torr höjd planterar vi enbart tall, på en medelbördig plats planterar vi gran och tall, och på de bördigaste platserna planterar vi gran. Om vi dessutom lämnar små ytor oplanterade så får vi ett naturligt uppslag av lövträd och blandskog.

Precisionsskogsbruk skapar livsmiljöer för viltet

Vid precisionsskogsbruk varierar åtgärderna enligt målen och syftena som skogsägaren har för sin skog.

Text Tatu Viitasaari Bilder Tatu Viitasaari, Mika Tuovila och Finlands skogscentral

Publicerad11.7.2025

Syftet med precisionsskogsbruket är att vi med faktabaserad och detaljerad planering och realisering av skogsskötseln skapar ett småskaligare och miljövänligare skogsbruk. Samtidigt innebär det här bättre livsmiljöer för viltet.

Skogs- och naturvårdsåtgärderna är i stort sett de samma som vid traditionellt skogsbruk, men de används på ett mera varierat sätt. Vi använder både den periodiska och den kontinuerliga skogsodlingens metoder, men varierar åtgärdernas styrka inuti en beståndsfigur och undviker schablonmässiga lösningar.

Mikrofigurer

Vid planeringen av åtgärderna använder vi geodata på olika sätt. Vid precisionsskogsbruk kan det därför uppstå smärre ytor inuti en föryngringsyta som behandlas på avvikande sätt – så kallade mikrofigurer – där vi inom beståndsfiguren tar hänsyn till platsernas egenskaper och skräddarsyr behandlingen.

Föryngringen får särskild uppmärksamhet

Större delen av skogarna i vårt land föryngras genom kalhuggning. Där fäller man nästan alla träd, men lämnar grupper av sparade träd, och sår eller planterar föryngringsytan. Besluten som fattas vid föryngringen påverkar hela beståndets omloppstid och därför ska man vara särskilt noggrann vid planeringen.

Vid precisionsskogsbruk görs avverkningen på samma sätt, men vi skapar mera strukturell variation. Vid röjningen av föryngringsytan lämnar vi viltsnår, optimerar storleken på grupperna med sparade träd och deras placering, och tar särskild hänsyn till växtplatsen vid odlingen och markberedningen.

Med geodata går det att dimensionera skyddszonerna utmed vattendrag och på förhand ringa in platser där skogsodlingen kommer att stöter på svårigheter. Det kan vara branter, steniga ställen eller särskilt sanka platser. Platserna är ofta besvärliga för skogsbruket, men värdefulla för mångfalden och viltet. Med hjälp av geodata går det att rikta planeringen i terrängen till platser av det här slaget.

Vid skogsodling ska vi ta hänsyn till att det inom en beståndsfigur kan finnas växtplatser med avvikande egenskaper. Det kan vi göra genom att gynna flera trädslag, i synnerhet på näringsrika växtplatser, och undvika att plantera gran på torra platser.

Kärren utgör viktiga livsmiljöer för skogshönsen. Där rekommenderar vi plockhuggning.

Kontinuerlig skogsodling och små luckor

Kontinuerlig skogsodling passar särskilt bra på platser där det redan finns träd i olika storlekar, och på platser som skogsägaren inte vill kalhugga. Kontinuerlig skogsodling skapar livsmiljöer för viltet, men vi kan göra skogen ännu viltvänligare genom att öka variationerna inom beståndsfiguren. Det här lyckas särskilt bra om vi varierar avverkningens styrka enligt beståndsfigurens egenskaper genom att lämna viltsnår och placera de sparade träden optimalt, exempelvis som en grupp alar.

Det är också förnuftigt att skapa små luckor inuti en plockhuggning. Med ”små luckor” avses här gläntor som är mindre än 0,3 hektar. Med sådana skapar vi kontinuitet för tallen och i synnerhet för lövträden. Plockhuggningar tenderar ju att bli granbevuxna med tiden eftersom granen trivs i skugga.

Med ripan som exempel

Min egen jägarbana började på 90-talet i Mellersta Österbotten. Då var det ingenting ovanligt att återvända hem med några ripor i ränseln. Men sedan dess har riporna blivit så få där att ripjakten har upphört. Om vi vill att riporna ska återvända så börjar vi med att iståndsätta deras livsmiljöer.

Med precisionsskogsbruk går det alldeles utmärkt att jämka ihop både ripan och skogsbruket. Med hjälp av geodata kan vi avgränsa karga skogsbestånd på torvmark och lämna sådana utanför skogsbruket.

Platserna är i regel näringsfattiga kärr som är otjänliga för skogsodling. På sådana är det meningslöst att göra iståndsättningsdikningar eller andra skogsvårdande åtgärder.

Under vissa omständigheter kan man avverka trädbeståndet och täppa till dikena eller leda vatten dit från platser där skogsodlingen fortsätter.

Det går också att iståndsätta lämpliga objekt med metka-stöd. Ytterligare information om stödet hittar du här: www.metsakeskus.fi/sv/skogsbrukets-stod/metka-stod

Genom att iståndsätta en torvmark med ett glest trädbestånd förbättrar vi livsmiljön också för järpen. På det här objektet har träden fällts enbart utmed dikena, som därefter har täppts till. Tuvullen är den första växten som uppenbarar sig utmed dikena och strax därefter erövrar vitmossorna den blottade torven.

Diskutera med tjänsteleverantören

För den som brukar sin skog själv är det inte svårt att ta hänsyn till viltet, men hur kan skogsägaren vara säker på att leverantören också gör det? Börja med att, när virkesaffären görs upp, fråga hur motparten tänker beträffande viltsnåren och att lämna kvar träd, och hur han motiverar sina tankar.


Skribenten är expert på skogsvård och arbetar på Finlands skogscentral. Artikeln ingår i projektet E-Täsmä, som i sin tur ingår i jord- och skogsbruksministeriets klimatåtgärdspaket Fånga koldioxiden, som drivs av ministeriets markanvändningssektor.