Välkända knep för iståndsättning – och några nya

Kolumn
Janne Pitkänen, Specialsakkunnig, Jord- och skogsbruksministeriet, Naturresursavdelningen, Enheten för vilt och fiske
Publicerad7.3.2025

EU:s iståndsättningsförordning har aktiverat både naturvänner, viltvårdare och markägare. Här i Finland bereder vi nu en nationell iståndsättningsplan för att hejda mångfaldsförlusterna i naturen. Planen ska inkludera lantbruks-, skogs-, havs- och stadsnaturen för att bevara livskraften hos både naturtyperna, floran och faunan. 

Inför naturens mångfald är vi människor små. Kanske är det inte ens görligt att återställa naturen till vad den en gång var eftersom den befinner sig i ständig förändring. I själva verket ökar vi ju mångfalden och viltstammarna med tanke på framtiden. 

Artikeln fortsätter efter annonsenartikeln fortsätter

Gott om konster och knep har ju viltvårdarna redan. Vi har utvecklat det viltvänliga skogsbrukets metoder till en integrerad del av det lönsamma skogsbruket; vi sparar viltsnår, buskar och undervegetation, och ökar inslaget av blandbestånd, och på det viset står våra skogar rustade inför framtidens klimatförändringar med större mångfald och resiliens. Bland mätarna i iståndsättningsförordningen bör vi välja sådana som är kompatibla med det viltvänliga skogsbruket; bestånd med flera trädslag, en hög andel olikåldriga bestånd och sammanhängande skogar. 

Beträffande havsnaturen ska vi fortsätta med jakten på mink och mårdhund i skärgården, som ju redan har avkastat synliga och utmärkta resultat. Vi ska hejda det organiska och oorganiska material som från tillrinningsområden når diken och strömmar vidare till åar och slutligen havet, och göra det med skyddszoner, våtmarker och svämplatåer. 

Beträffande återhämtningen för fågelarterna med negativ utveckling har man på EU-nivå även betonat den planmässiga regleringen av de små rovdjuren. Utpräglat traditionell, inhemsk viltvård med andra ord!

Samtidigt ska vi förstås vara uppmärksamma så att vi inte med andra handen omintetgör iståndsättningarna genom alltför kraftig jakt på de försvagade arterna. Jaktmöjligheterna utgör självfallet en viktig motiverande faktor för vården av livsmiljöerna, men vi måste hålla jakten på en hållbar nivå för att stammarna ska återhämta sig.