Jari Vihersalo är en efterfrågad hundförare som blir inbjuden till jakter av varierande slag. Han har utbildat sin vorsteh Ulme till en hund som kan jaga olika vilt på olika sätt. Ulme jagar inte bara fågel utan ställer också små rovdjur och snokar igenom snåren utmed åkerkanter efter fältharar.

Ulme är Vihersalos tredje vorsteh. Han berättar att rasen fungerar utmärkt för alla slag av jakt.

Gör det möjligt att jaga på smärre plättar

En välutbildad stötande hund, i det här fallet en vorsteh, kan rätt så exakt hålla sig inom området som hundföraren önskar. Vihersalo låter hunden söka igenom området i lugn och ro, och med visselpipan och handsignaler får han Ulme att ändra riktning, om det exempelvis finns ett järnvägsspår åt det hållet eller om Ulme är på väg att lämna jaktområdet. När Ulme hör visslingen stannar hon, tittar på husse och fortsätter i riktningen som Vihersalo visar med handen. Hon finkammar snåren utmed åkerdiket, nästan som i förbifarten, och fortsätter till nästa plätt.

Ulme söker vitt och brett i öppen terräng och står för viltet, men driver en liten bit om fältharen inte hålls på plats. Enligt Vihersalos erfarenhet är fältharen mindre benägen att trycka än skogsharen eller fågelviltet. Därför bromsar han ofta hundens framfart till ett stillastående om avståndet till den har blivit för långt. En blåsning i visselpipan får Ulme att stanna, så att jägaren kan ta sig närmare med hagelgeväret.

– Men jakten löper lättare om jägarna är flera. Då går det att ställa ut jägare vid åkerkanter och vägar, fortsätter Vihersalo. Men han vet hur en ensam jägare ska göra för att genskjuta viltet.

– Om jag känner jaktområdet och vet att några ställen är så att säga ”heta”, så låter jag hunden avancera ditåt i motvind medan jag själv tyst ställer mig på pass. Då trillar viltet med lite tur nästan i famnen på mig.

Hunden lär sig skilja på viltarterna

Vid jakt på åker fungerar en vorsteh på samma sätt med fältharar som med fältfåglar. Hunden kryssar i motvind och nosar efter vittring i luften, och korrigerar kursen när den får upp vittringen och fattar stånd. Enligt Vihersalo skiljer sig inte jakten efter fälthare från jakten efter fältfåglar. Han säger att hunden kalibrerar nosen efter viltet som den jagar. För fältfåglarnas del avancerar hunden närmare innan den står, men för skogsfåglarnas del har den lärt sig att hålla lite mera avstånd.

– Ulme har lärt sig att vara försiktigare med skogsfåglarna; i början lärde hon sig att om hon var för gåpåig så flög de sin väg. Trots att Ulme får driva fälthare i 100 till 200 meter så så gör hon det inte med fåglar, berättar Vihersalo.

Se videon

Eftersom hunden söker brett på öppen mark så kan drevet starta ganska långt borta och då vore det bra att vara flera jägare. Det händer att fältharen överraskande exploderar iväg så hunden inte har en chans att hinna varna.

– När hunden fattar stånd och viltet troligen är en fälthare så har jägaren inte en sekund att förlora utan ska hastigt ta sig inom skotthåll.