Kemi-Lapplands jvf beslöt sig för samgång

Pienimaa uppmanar därför alla jv-föreningar som grunnar på en samgång att fundera på om man åstadkommer mera eller mindre på egen hand än tillsammans.

– Det tog sin tid för styrelsen att mogna till ett accepterande. Men om det blir stopp så är det klokt att låta saken vila i ett par tre år och sedan fundera på nytt.

Ett annat alternativ hade varit att skapa en gemensam ledning för verksamheten, baserad på antalet medlemmar, där en verksamhetsledare sköter flera jv-föreningar.

Det här alternativet diskuterades dock inte eftersom det kändes enklare att slå ihop de två föreningarna. Om man som Pienimaa har en bakgrund som revisor så känns inte tanken på dubbel pappersexercis lockande.

– För att en samgångsprocess ska lyckas krävs det ett omsorgsfullt grundarbete med utredningar av nuläget, samgångsbehovet och samgångens följder. När föreningarnas styrelser väl är överens om att samgå så samlas företrädarna för dem till förhandlingar. Därefter informerar man medlemmarna om planen. Vid samgångsförhandlingarna deltog till en början fyra jv-föreningar, men två av dem hoppade av.

Föreningar som väljer att fortsätta med samgångsförhandlingarna ska utse inom sig en utredningsperson som får ersättning för sitt arbete av viltcentralen. I det här fallet utsågs Jari Pienimaa till posten; han var ju verksamhetsledare för dåvarande Savukoski jvf och är i dag verksamhetsledare för Kemi-Lappland. Han understryker att utredningsarbetet kräver grundlighet.

– Beträffande grundarbetet och pappersjobbet för samgångsförhandlingarna gäller det att vara minutiöst noggrann. Gubbarna brukar bli irriterade om jag hunsar dem, så jag gjorde allting klart i förväg och gick sedan tillsammans med dem igenom alla delområden, och det hela gick som smort. Vi gick i mål redan när vi skrev vårt första mötesprotokoll, berättar Pienimaa.

Bråttom ska man inte heller ha när man driver ett samgångsprojekt. Ett gediget utredningsarbete som görs utan kniven på strupen skapar förtroende.

Det var okomplicerat att ansöka om Jord- och skogsbruksministeriets finansiering för samgångsprojektet, men rapporteringen var enligt Pienimaa krävande.

Det allra svåraste?

Det allra svåraste kan bli att välja ett namn åt den nya föreningen. De gamla inkörda namnen lockar, men de skapar kanske inte någon känsla av gemenskap. Det kan svida för dem som måste avstå från ”sitt” namn medan ”de andra” får behålla sitt. Vid vår samgång använde vi arbetsnamnet ”Pelsavu”, en kombination av de gamla namnen.

– Sedan var det en av gubbarna som nämnde att området tidigare i historien hade kallats ”Kemin Lappi”, och det kändes bra. Det är lättare att godta ett namn som inte alls liknar det gamla, påpekar Pienimaa.

Öppen informationsgång till beslutsfattarna

Informationen till medlemmarna i Savukoski och Pelkosenniemi sköttes genom Oma riista.

– Oma riista klår alla andra informationskanaler eftersom den når personerna som aktivt följer med vad som händer i jv-föreningen.

En samgång är en så stor sak att styrelsen kan bereda ärendet, men det är årsmötet som fattar det slutliga beslutet. Det går också att sammankalla ett extraordinarie medlemsmöte, exempelvis på hösten.

– Styrelserna för Pelkosenniemi och Savukoski lät ändå ärendet löpa över årsskiftet, till årsmötet 2023 i februari, då beslutet om samgång fattades enhälligt.

Samgången trädde i kraft den första januari 2024 och på årsmötet i februari gick vi igenom bokslutet och verksamhetsberättelsen för de båda sammanslagna jv-föreningarna.

Det första året

Nystarten för Kemi-Lappland har knappt alls rubbat vardagen för verksamhetsledaren eller medlemmarna utan verksamheten har fortsatt som förut, men snäppet smidigare än förut.

– Ingenting har förändrats, vad jag kan se. Vi har en stark vi-anda och samarbete ger styrka. Medlemmarna kan lita på att den nya organisationen fungerar och är tillgänglig för dem.

Vardagsverksamheten har alltså rullat igång utan gnissel, men någon större rusning till jvf-verksamheten har inte inträffat.

– Folk har ändå hört av sig oftare än förr och frågat om vad som är på gång. Det har varit en show för ett fåtal, så det gäller för verksamhetsledaren att ta initiativ och vara modig. Handlingsfriheten gäller så länge som ingen missbrukar den, förklarar Pienimaa.

Kemi-Lappland har elva jaktföreningar som deltar i ett projekt om små rovdjur och främmande rovdjur, som finansieras till 80 procent av NTM-centralen. Det var Savukoski jvf som inledde projektet hösten 2023 tillsammans med jaktföreningarna i Pelkosenniemi jvf. Det gick smärtfritt att överföra projektet till Kemi-Lappland. Projektet rullar på och de sista fällorna är nu snickrade. Följande steg är att gillra fällorna i terrängen.

– Det finns en sak som vi här i Lappland inte får förbise; nämligen att ansöka om tillstånd av Forststyrelsen för terrängtrafik utanför de fasta spåren, för jakten på de små rovdjuren. Vårt område är ju stort och avstånden är långa, förklarar Pienimaa.

Ännu bättre än förut

Det sägs att en samgång är lyckad om medlemmarna inte märker någonting. I Kemi-Lappland är tanken att bli snäppet bättre.

– Vi har möjligheter att skapa ännu mera verksamhet bara vi jobbar på det. Vi ska kolla runt i terrängen och kartlägga möjligheterna till utveckling. Dessutom har samgången gynnat projekten som vi driver.

Avstånden inom Kemi-Lapplands jvf är alltså långa. Samtliga skjutbanor inom föreningens område är därför i användning och de ökade intäkterna bekostar underhåll och upprustningar.

Pienimaa, som har mångårig erfarenhet av jvf-verksamheten, anser att det är viktigt att engagera unga vuxna i styrelsearbetet; detta för att skapa en återväxt av kunnigt folk för jvf-verksamheten. Avslutningsvis sammanfattar han jv-föreningens betydelse så här:

– Vi lobbar för kunskap på lokal nivå. Om vi inte kan motivera övertygande så blir besluten som fattas därefter, men om vi kan göra det så får vi beslut som passar oss. Detta samtidigt som vi samverkar med jägarna, ortsborna och viltcentralen, och förmedlar information åt alla håll. Det är ju det som är vår uppgift. Och så ska det också vara.

Läs om de östnyländska jv-föreningarnas tankar om samgångar.