Älgförvaltningen i Finnmark

Vi intervjuade jakt- och fiskeplaneraren Kristin Hornset och noterade att det i Nordnorge finns mycket som är likt Finland i älgfrågor och likaså mycket som är olikt.

96 procent av arealen i Finnmark, det vill säga cirka 46 000 km², ägs av den näststörsta markägaren i landet, Finnmarkseiendommen Finnmarkkuopmodat (FeFo). FeFo bildades 2006 när de norska statsmarkerna i Finnmark övergick i ortsbornas ägo. Det norska sametinget och Finnmarks landskapsfullmäktige väljer tre personer var till direktionen för FeFo. Även om markerna som FeFo äger inte längre är statsmark så påminner verksamheten om Forststyrelsen. FeFo administrerar markanvändningen i sina områden och reglerar jakten och fisket. Verksamheten regleras i sin tur av lagen, där organisationens uppgifter är fastslagna.

Enligt Hornset, som jobbar på FeFo, är jakten och fisket företagsekonomiskt sett inte organisationens största verksamhetsområden, men de väcker helt klart mest debatt.

Målnivåerna bestäms i kommunerna

I Finnmark fattas besluten om målnivån för älgstammen av kommunerna, politiskt eller av tjänstemännen. Målen är sällan särskilt detaljerade, utan handlar vanligen om att öka stammen, minska den eller bevara den på nuvarande nivå.

I Norge är markägarna skyldiga enligt lagen att göra upp en förvaltningsplan. Eftersom FeFo är den enda markägaren av betydelse i Finnmark så är det organisationen som gör planerna för sina marker. Lämplig storlek på avskjutningen beräknar man (exempelvis) utifrån de föregående årens jaktstatistik och älgobservationer.

I Finnmark har FeFo fem regionala arbetsgrupper som tillsammans med intressegrupperna diskuterar sig fram till en lämplig avskjutning. För älgförvaltningen gör man upp fyraårsplaner och fastslår varje år ett lämpligt antal jaktlicenser. Men det är ändå i sista hand kommunerna som besluter om sina årliga älgkvoter.

Varierande arealkrav

Här i vårt land krävs det ett 1 000 hektar stort och enhetligt markområde för älgjakt. I Finnmark varierar minimikravet på arealen för älgjakt. I exempelvis Alta varierar minimikravet för en älglicens och rätten till älgjakt mellan 400 och 1 500 hektar. För två licenser krävs det dubbla minimiarealen; i det här avseendet skiljer sig alltså den norska logiken från den finska.

I Finnmark finns det just inga andra stora markägare än FeFo. Privata markägare kan därför bilda samlicenser med FeFo-marker för att kunna jaga älg i sina marker.

Jaktområdena lottas ut

I norra Finland kan det finnas flera älgsällskap i ett jaktområde på statsmark, enligt kommuninvånarnas jakträtt eller Forststyrelsens beslut. I Finnmark får bara ett sällskap jaga i ett jaktområde. Finnmark är indelat i ungefär 300 älgjaktsområden och områdena lottas ut mellan ansökarna.

Licensansökningen brukar öppna kring påsken. Ansökarna ansöker om jakträtt i ett antal områden som de själva väljer och rangordnar dem i prioriteringsordning. Områdena är förstås av varierande storlek och popularitet.

FeFo fördelar kommunens älgkvot mellan jaktområdena och ser vid utlottningen till att minst 60 procent av älgkvoten går till jaktsällskap som bor i kommunen. En del av jaktområdena är ändå reserverade för kommuninvånarna.

Minimistorleken på ett älgsällskap är fyra personer och sällskapet räknas som hemmahörande på orten om jaktledaren och minst hälften av medlemmarna bor i kommunen. För sällskap från någon annan kommun ska ledaren och minst hälften av sällskapet bo inom Finnmarks fylke.

I Finnmark jagar årligen cirka 2 000 personer älg och av dessa är mellan 100 och 200 bosatta utanför fylket.

Tillstånd att skjuta

I Finnmark är älglicenserna fördelade på vuxna kor, vuxna tjurar, överåriga och kalvar. Licensen får användas för en älg i en yngre åldersklass, men i motsats till vårt land får man inte fälla två kalvar med en vuxenlicens. För varje älglicens betalar jägarna före jakten en licenshandläggningsavgift på cirka 250 euro.

Efter säsongen får sällskapet tillbaka handläggningsavgiften för älgarna som har blivit fällda, men betalar i stället för varje älg en fällningsavgift enligt slaktvikten. För de mindre älgarna gäller ett lägre kilopris. På det här viset styr man jägarna till att spara på de större älgarna. Exempelvis kan avgiften för en liten kalv bli cirka 3,50 euro /slaktkilo medan avgiften för en stor tjur kan uppgå till cirka 5,5 euro per slaktkilo (licensavgiften på 250 euro har inte dragits av).

När en älg väl är fälld fäster jägarna på amerikanskt vis en ”tag” på älgen, som följer med licensen. Där framgår datumet och licenstypen för djuret. Fällningen anmäls omedelbart med ett sms eller via appen i mobilen. Djuret ska vägas inom tio dagar och slaktvikten anmälas. De anmälda vikterna övervakas genom aktiva slumpartade granskningar.