När gnistan tändes

För åtta år sedan följde jag för första gången med min pappa på älgjakt. Tidigt på morgonen släppte vi hunden i terrängen och det stod inte länge på innan den hittade en älgko med kalv och började skälla. Vi följde hunden med pejlen och beslöt att ta oss till skallet vid ett kalhygge som inte hörde till vår förenings marker.

Vi utgick från att älgarna skulle undvika hygget och följa skogen, inom tillåtet område, men snart såg jag älgkon ute på hygget med kalven framför sig. När kalven var mitt för mig hejdade den sig och vände huvudet mot mig och stod alldeles stilla. En stund såg vi varandra i ögonen tills kalven tvärvände och skyndade iväg, med sin mor tätt efter sig.

Efter den här upplevelsen var mitt öde beseglat. Följande höst skrev jag jägarexamen och hösten därpå sköt jag älgprovet och gick med i älgjaktlaget. Utan det där mötet i höstskogen hade min jägarbana kanske tagit en annan väg.

Nuförtiden talas det ofta om förgubbningen av jaktföreningarna och funderas på om jakten har någon framtid. Samtidigt som tusentals ungdomar är intresserade av jakt, men saknar möjligheter att ens prova på. Hur ska vi få de här två grupperna att mötas? Där har vi en svår nöt för jägarkåren här i landet att knäcka!

Men en förändring är på gång och det rör sig åt rätt håll; ungdomsarbetet som görs i och utanför föreningarna ger resultat. Trots det måste vi hitta på nya knep och sätt att erbjuda ungdomarna möjligheter och erfarenheter. Är inte det precis det värdefullaste som jakten har att bjuda på?

Vi jägare måste jobba för att ännu fler ungdomar ska få en upplevelse som den som jag hade den där novembermorgonen för åtta år sedan. För att tända fler jaktliga gnistor!