När minkfällorna har slutat fånga

Vid sjön Ridasjärvi i Hyvinge, som är berömd för sin andjakt, var det också glest mellan minkobservationerna, men fångstgruppen hade både kunnandet och viljan att börja jaga med slagjärnen som projektet erbjöd. Sjöstränderna och utfallsdikena försågs med slagfällor för mink.

Trots de anspråkslösa förväntningarna på fångst satsade fångstgruppen ändå helhjärtat på att göra jobbet med omsorg och regelbundet beta fällorna. Under det första fångståret avlivades 29 minkar utmed sjön och vid närbelägna diken. Det visade sig alltså att det inte alls var ont om mink och den nystartade jakten med slagjärn fick positiva effekter för sjöfåglarnas häckning.

I Kyrkslätt gömmer sig minkarna

I Saltfjärdens naturskyddsområde i Kyrkslätt påminde samtalen med rovdjursjägarna om vad vi fick höra i Ridasjärvi och på andra platser. Trots att jägarna hade fortsatt med jakten hade de inte avlivat mer än ett fåtal minkar. Området verkade rent av vara tomt på minkar. Under ett halvår lyckades undertecknad inte hitta fler minkspår än ett enda, men desto fler spår efter utter. Med modell av Ridasjärvi gillrade talkojägarna slagfällor vid de observerade spåren och vid avsides belägna och mindre diken, och ännu fler fällor vid havsvikarna.

Under 2023 mångdubblades minkfångsten i skötselområdet Saltfjärden till hela 24 minkar, vilket var en överraskande stor mängd i förhållande till det här 3000 hektar stora området som har en väldigt liten areal öppet vatten. Dessutom rapporterades att ett tjugotal minkar hade fångats med projektfällor i skärgården utanför. Skärgårdsjakten minskar invandringen till Saltfjärden och det övriga fastlandet.

Det fanns alltså oväntat mycket mink i förhållande till arealen, men trots det var det märkligt svårt att hitta tecken på deras närvaro. Minkarna höll sig alltså effektivt dolda i hålor och igenväxta vikar. De gamla vanliga fångstplatserna – som utmed bäckar och åar, och under broar – var inte längre de bästa platserna för fällorna.

Hur kommer det sig att minkarna vid fågelsjöarna i södra Finland inte längre lämnar några spår efter sig trots att de är överraskande många? Varför trycker de på avsides belägna och begränsade platser, så att de inte går i slagfällorna med mindre än att fällorna gillras precis där de håller hus?

Beror det på att uttrarna blir fler?

Uttern och minken förekommer i samma miljöer, både hos oss och ute i världen. Enligt gjorda observationer kan uttrar döda minkar och till och med äta upp sådana. Brittisk, irländsk, norsk och nordamerikansk forskning visar att minken undviker uttern och att minkarna tenderar att bli färre när uttrarna blir fler. Minkarna förändrar sitt beteende och börjar hålla sig dolda när de revirhävdande uttrarna blir fler.

Varför skulle detta inte hända också här hos oss när uttrarna blir fler? Ju mindre och mer begränsade livsmiljöer det handlar om – som små sjöar, igenväxta våtmarker, isfria ställen i ett vattendrag – desto kraftigare inverkan kan uttrarna antas ha på minkarnas tendens att hålla sig dolda. I miljöer med gott om svängrum, som vid stora sjöar och i skärgården, har arterna däremot större möjligheter att leva parallellt med varandra.

Sannolikt finns det fortfarande kvar minkar i alla våtmarker på fastlandet, även om de inte längre är lika synliga som de brukade vara. Men oavsett om detta beror på uttern eller någon annan dämpande faktor bör jakten fortsätta överallt och slagjärn sättas ut på platser där vi inte tidigare har jagat mink.

Även ställen som känns obetydliga – som små snåriga diken, smärre vattensamlingar och igenväxta strandängar – kan visa sig vara utmärkta fångstplatser. I synnerhet minkhonorna verkar leva ett doldisliv på ett överraskande begränsat område. I näringsrika småsjöar finns det skräpfisk och grodor i enorma mängder för minkarna att äta eller nöjesjaga – i enlighet med sin natur. Där behöver de inte ströva omkring och lämna spår efter sig, eller råka på en livsfarlig utter!

Varje mink är en för mycket

Det räcker med en enda mink för att åstadkomma förödelse i en fågelkoloni. Fenomenet är särskilt synligt i skärgården, men pågår också i eutrofa insjöar. I Polen, England och vårt land har det påvisats att när minken etablerar sig i ett fågelskyddsområde så leder det till artförluster och färre sjöfåglar. Polska och engelska undersökningar bekräftar att minken är den avgörande nyckelarten för naturförluster.

I motsats till mårdhunden begränsar sig förödelsen inte till boplundring utan minken dödar aktivt både kullar och vuxna fåglar. Om valet står mellan en mink eller tio mårdhundar i en våtmark eller utmed en bäck så är det bäst att börja med minken. Ingendera arten är önskvärd i vår natur, men på individnivå kan vi betrakta minken som en mycket värre negativ faktor för våtmarksnaturen än mårdhunden.

Vittra in fällorna med minkdoft

När vi försåg också avsides belägna ställen med slagfällor stötte vi på en ny svårighet; minkspåren ledde förbi fällorna och lämnade dem tomma trots jägarnas ansträngningar. Utgående från några aktiva minkjägares anteckningar och fångststatistiken för fjolåret gjorde jag därför en sammanställning av ett antal tips värda att prova om minkarna vägrar gå i fällorna.

Om du ännu inte har vittrat in fällorna med äkta minkdoft så börja med att göra det.

Och om du har gjort det så invittra oftare. Enligt våra anteckningar blev minkskörden flera gånger större när fällorna vittrades in med äkta minkdoft. De syntetiska doftmedlen gav inte lika goda resultat. Brittiska forskare kom nyligen fram till samma resultat i ett stort upplagt test med minkfångst i östra England, och innan dess i Skottland.

Prova med att använda enbart doften av minkhona, oavsett årstiden. Vi fångade dubbelt fler minkhonor med honlig doft än med hanlig doft i fällorna. Hanlig och honlig doft lockade minkhanar lika bra, men hondoften verkade ändå bita aningen bättre också på hanar.

Om din minkfångst består mest av hanar kan du testa att slopa betena och enbart locka med doften av minkhona. Du kan också försöka med att byta de traditionella fisk- och köttbetena till tomma äggskal och/eller fågelfjädrar. Enligt vårt material verkar somliga minkhonor vara misstänksamma mot föda som bete medan hanarna oftare låter sig lockas av foder. Det är viktigt att eliminera de svårfångade minkhonorna eftersom det ju är de som producerar fler minkar.

Försök med genomgångsfällor

Vi fångade minkar med samtliga fällmodeller. Om du ännu inte har gjort det så prova också med genomgångsmodeller. Till exempel ihjäl-fällan, som kommer som ett färdigt paket med slagjärn och låda, eller bygg en egen T-formad låda som kan fungera både som genomgångsfälla och enkelfälla med bete. Enligt vårt material fungerar också vippfällorna bättre än den vanliga basmodellen, även om de till antalet var färre än de övriga fällmodellerna.

En intressant observation visade att genomgångsfällorna och T-modellerna verkade fungera bättre för honorna än de övriga modellerna medan vippfällorna fungerade bättre på hanarna än de övriga modellerna. Det kunde därför vara en klok strategi att börja med leta efter bra fångstplatser med de lättaste och enklaste fällmodellerna och sedan, när de bästa platserna väl är hittade, snickra ihop tyngre fällor för de allra bästa ställena.

Flytta fällan om den inte fångar

Om inte ens en invittrad fälla fångar en enda mink på ett helt år så är platsen och placeringen uppenbarligen dålig eller så är avgillringsmekanismen inte tillräckligt känsligt inställd. I praktiken finns det minkar i varje vattendrag och varje höst vandrar nya minkar in och ersätter de avlivade. Då är det bäst att flytta på fällan, om så en meter eller till en helt annan plats, kanske till ett oansenligt sidodike eller in i en vassrugge. Ibland behövs det inte mer än att rikta om fällans öppning åt ett annat håll! En bra fångstplats ligger ofta invid någonting, som en stor sten eller under en bro, men i det långa loppet hjälper ingenting annat än att prova sig fram. När fällan äntligen står på en bra plats ska du inte ändra på någonting utan fortsätta på exakt samma sätt.

Dela med dig av dina erfarenheter av fälljakt på mink i kommentarerna nedan!