Tillståndet för vår älgstam är oroväckande
På väg mot en naturenligare älgstam?

Till en naturenlig älgstam hör fluktuationer. Utan jakttryck växer stammen till en relativt hög täthet samtidigt som den förbrukar sina födoresurser. När tillgången på föda försämras blir djuren svagare vilket leder till att kalvproduktionen sjunker och dödligheten ökar. Det medför att stammen kraschar till en förhållandevis låg täthet. Det här leder till ett lägre betestryck, vilket ger älgens födoväxter en chans att återhämta sig. När tillgången på föda ökar, ökar också kalvproduktionen och djurens överlevnad. Stammen börjar växa och överskrider så småningom igen områdets biologiska bärkraft, vilket leder till följande krasch.

Vår älgstam har halverats under 2000-talet

I Finland har man effektivt förhindrat älgstammen från att fluktuera och tätheten har begränsats genom jakt. Samtidigt har också stammens köns- och ålderfördelning ändrats.

Under innevarande årtusende har man årligen fällt en mängd älgar som i genomsnitt motsvarar 54 procent av storleken på den kvarstående stammen. Stammens beskattningshållbarhet, alltså den jaktbara nettotillväxten, har i genomsnitt legat på 50 procent. Man har alltså varje år beskattat älgstammen fyra procentenheter mera än den årliga nettotillväxten. Det har lett till att stammen har halverats under 2000-talet.

Enligt Naturresursinstitutets senaste data, det vill säga efter jaktåret 2022-2023, låg den genomsnittliga tätheten för den kvarstående stammen på 2,55 älgar per tusen hektar (variation mellan älgförvaltningsområdena 0,6-4,8). Den jaktbara stammens genomsnittliga könsfördelning var 1,6 kor per tjur (variation mellan älgförvaltningsområdena 1,0-2,2). Kalvarnas andel av den kvarstående stammen var i genomsnitt 27,5 procent (variation mellan älgförvaltningsområdena 15,2-32,0). Kalvproduktionen var i genomsnitt 48,2 kalvar per hundra vuxna älgar (variation mellan älgförvaltningsområdena 16,1-66,9) eller 78,5 kalvar per hundra vuxna hondjur (variation mellan älgförvaltningsområdena 31,7-102,9).

Det finns inte data om stammens nuvarande medelålder eftersom man inte har följt upp den på länge. Senast man samlade in underkäkar av älgar låg genomsnittsåldern för de vuxna fällda handjuren på 3,4 år och för de vuxna hondjuren på 4,5 år.

Man har i Finland aldrig följt upp hur älgstammen skulle utvecklas utan mänsklig påverkan. Men man kan jämföra med andra länder och se hur en naturenlig älgstam utvecklas. Ett bra exempel hittas på ön Isle Royale i Michigan, USA, där älgstammen formas av vargar och tillgång på föda. På ön har inte bedrivits skogsbruk och varken älg eller varg har jagats på närmare hundra år.

En ö i Lake Superior

Nationalparken Isle Royale består av en stor ö och fyrahundra mindre öar med en sammanlagd landareal på 54 143 hektar. Avståndet till fastlandet är 21 kilometer. Under kalla vintrar fryser sjön och djuren kan röra sig mellan ön och fastlandet.

Jordmånen är bergig och på öarna finns en stor mängd våtmarker och åsar. Vegetationen består av boreal barrskog utmed stränderna och lövskog inåt land. Utöver älgarna finns det också vargar, rävar, harar, bävrar, mårdar och uttrar på öarna. Isle Royale ligger i den hemiboreala vegetationszonen. De biologiska grundförutsättningarna för älgstammen liknar dem på Finlands sydkust.

Älgarna på Isle Royale

Under perioden 1959 till 2023 har älgstammen på Isle Royale haft tre toppar och tre vågdalar. På topparna har tätheten i genomsnitt legat på 35 älgar per tusen hektar (variationen 23-44 älgar) och när stammen har kraschat har den i genomsnitt legat på 10 älgar per tusen hektar (variationen 7-14 älgar). Under de här 65 åren har stammen alltså som mest uppgått till 44 älgar / 1000 ha och som minst till 7 älgar / 1000 ha. Den genomsnittliga älgtätheten har under de här åren legat på 19 älgar / 1000 ha.

I oktober har könsfördelningen vanligen legat på cirka 1,1 kor per tjur och kalvproduktionen på cirka 30 kalvar per hundra vuxna hondjur eller 15 kalvar per hundra vuxna älgar. En betydande del av kalvarna har blivit vargföda före oktober. Vintertid har kalvarnas andel av stammen uppgått till i genomsnitt 13 procent.

De vuxna handjuren har i genomsnitt blivit 7 år gamla och de vuxna hondjuren 7,8 år. Andelen gamla (≥ 10 år) handjur och hondjur i stammen har i genomsnitt legat på drygt sex procent.

Utöver kalvarna är det i synnerhet äldre älgar som vargarna har dödat. Under 2023 var vargreviren på Isle Royale i genomsnitt 12 000 hektar stora och vargarna dödade cirka 10 procent av älgstammen. Den främsta dödsorsaken bland älgarna var svält. Nästan hälften av de döda älgarna dog av brist på föda.

Förutom av älgarna påverkas födoresurserna också av skogsbränder. Åren 1936, 1948 och 2021 härjade omfattande skogsbränder. Som en följd av dem ökade tillgången på föda för älgarna rejält. Det är ett välkänt faktum att älgarna mår bra när de har tillgång till ungskog.

Mycket att äta och mycket älg

När skogsbrandens effekter på älgstammen undersöktes på Kenaihalvön i Alaska, uppgick älgstammens täthet till 20-44 älgar per tusen hektar 25 år efter branden. Älgarna gynnas av skogsbränder på två sätt; de får tillgång till ungskog av lämplig höjd och trädslag som de tycker om att äta.

I Finland har det konstaterats att också smärre skogsbränder dödar alla granar, varefter rönn, asp, vide och björk får fotfäste. Älgarna föredrar rönn, asp och vide i sin kost och äter dessa hellre än tall. Gran äter älgen knappt alls.

I en inhägnad på den svenska östkusten följde forskare hur älgstammen beter sig när den har tillgång till ungskog. Där ökade älgarna på fem år från åtta till sextio älgar per tusen hektar. I området förekom inte stora rovdjur och älgarna jagades inte medan älgstammen växte. Området låg i den sydboreala vegetationszonen.

I norra Sverige har man testat olika trädslags förmåga att försörja älgar. Man konstaterade att tillgången på föda inte var någon begränsande faktor när älgtätheten på landskapsnivå låg på 10 älgar per tusen hektar. Men om tätheten en längre tid ligger på 25-30 älgar per tusen hektar förmår växterna inte kompensera för betningen. Då försvagas tillgången på föda och i förlängningen också kalvproduktionen. Den biologiska bärförmågan var högre där det fanns tallplanteringar; 40-75 älgar / 1000 ha tallplantskog.

I Finland uppstod skogsbränder i genomsnitt vart åttionde år innan människan började påverka naturen. Även om skogsbränderna inte längre håller den här takten så har skogsbrukets förnyelseytor, som i regel görs med 60 till 100 års mellanrum, en motsvarande effekt för födotillgången, ur älgens synvinkel betraktat.

Finlands älgstam inför en vändpunkt

Det är omöjligt att säga hur tät älgstammen i Finland skulle bli utan jakt och skogsbruk, och hur gles den skulle bli när födan tar slut och stammen kraschar. Självfallet skulle det finnas regionala skillnader beroende på att de biologiska grundförutsättningarna varierar i olika delar av landet. Vid Finlands sydkust, som hör till den hemiboreala vegetationszonen, skulle älgstammens naturenliga maximi- och minimitätheter möjligen kunna likna dem på ön Isle Royale.

Här i Finland har man inte forskat i hur låga tätheter älgstammen klarar utan att det uppstår problem i exempelvis parningsbeteendet och kalvproduktionen. Älgforskarna gjorde redan på 1980-talet på basen av erfarenheter bedömningen att cirka 2,5 till 3 älgar per tusen hektar är en nivå som det inte lönar sig att underskrida. I sin doktorsavhandling konstaterade älgforskaren Tuire Nygrén att om tätheten sjunker till en alltför låg nivå kommer stammens utveckling att bli svårare att förutsäga, den regionala heterogeniteten ökar, det uppstår älgtomma områden där det inte går att jaga, samtidigt som skadeutvecklingen fortsätter i täta områden. Det blir svårare att jaga selektivt och fördelningen av licenskvoter enligt älgsituationen skapar en känsla av orättvisa bland jägarna.

Sedan millennieskiftet har kalvproduktionen sjunkit statistiskt märkbart i två tredjedelar av Finlands älgförvaltningsområden, och det finns inget område där den ökat. Andelen kor med tvillingkalvar korrelerar statistiskt märkbart med tätheten av ≥ 2½ -åriga hondjur i 93 procent av älgförvaltningsområdena. Ju lägre täthet av hondjur, desto färre hondjur med tvillingkalvar. Även Lukes färska analyser indikerar att en kraftig avskjutning av hondjur och låg stamtäthet leder till lägre kalvproduktion. Det kan hända att strävan att minimera stammens täthet och maximera stammens produktivitet har förts till en vändpunkt.

På grund av risken för skador är det förstås inte förnuftigt att låta älgstammen växa fritt som exempelvis på ön Isle Royale. Det är ju därför vi i Finland har älgens beståndsvårdssystem i bruk. Utgående från insamlade erfarenheter kan man ändå fråga sig; är det förnuftigt att försöka minimera stammens storlek och maximera stammens produktivitet till ytterligheter?