En blandrasig som kan det mesta
Erkki hade en ung och väldigt väljagande älghund, en vacker jämthund. För den här hundens skall hade han under ett par års tid skjutit ett dussin älgar och femtioälgars milstolpen skymtade några år in i framtiden.
Men i augusti blev hunden plötsligt sjuk och inte ens veterinären kunde rädda den.
Förlusten av en god jaktkamrat var förstås ett hårt slag, i synnerhet som det inte fanns någon efterträdare för jakten det året.
Men så fick Erkki en idé! Han hade nämligen också en blandrasig spets vid namn Konsta, som inte bara skällde på folk, både hemfolk och främmande, utan också på fåglar och ekorrar, och ibland på ännu större kräk. Kunde det bli älghund av Konsta? Jaktlusten var det ju inget fel på och skallet lät bra.
I början av jaktsäsongen lastade Erkki alltså bössan och matsäcken i bilen, och dessutom spetsen Konsta, som darrade av iver. Vid jaktstugan såg grabbarna lite fundersamma ut, men de önskade honom ändå lycka till på jakten.
Erkki körde längs skogsbilvägen, en gammal bekant från många jakthöstar, och spanade efter färska spår. Och visst fann han sådana, vid vändplatsen, spår efter en ensam, vuxen älg.
Geväret ur fodralet, patroner i magasinet och iväg med hunden till spåret. Konsta nosade en stund på spårlöpan och kastade därefter en blick på husse som för att bekräfta att han begrep sitt uppdrag.
Utan något särskilt kommando började Konsta följa spåret, och gjorde det i alldeles rätt riktning!
Och har man sett på maken, det dröjde inte ens en minut innan ett upphetsat skall brakade loss i skogen.
Och tystnade tvärt. Strax därpå var Konsta tillbaka, gnyende med svansen mellan benen, i tryggheten hos husse. Och efter honom kom en stånghornskrönt älgtjur lunkande!
Efteråt berättade Erkki att det inte varit några problem med fällningen; ett enkelt skott bara, utan ens någon framförhållning. Älgen stupade på vändplatsen så den behövde knappt ens släpas, bara baxas upp på släpet.
Medan vi flådde kroppen vid stugan berömde vi duon för ett väl utfört uppdrag och konstaterade att vårt jaktlag hade nånting som inget annat jaktlag har. Nämligen en apporterande älghund!
