Jaktvårdsföreningarna – grunden för viltförvaltningen i 60 år
Jaktvårdsföreningarnas historia inom den medelbara offentliga förvaltningen startade 1962, då det dåvarande jordbruksministeriet startade reformeringen av viltförvaltningen och jaktlagen. Den nya viltförvaltningens verksamhet kom igång på allvar i sin nya sammansättning år 1963.
Före reformen hade Jägarförbundet arbetat fyra årtionden med utveckling av ”organiserade jaktförhållanden”, det vill säga med utvecklingen av jaktföreningar och jaktkultur. På grund av de rättsliga myndigheternas riktlinjer kunde Jägarförbundet, i egenskap av enskild registrerad förening, inte åta sig offentligrättsliga åligganden i enlighet med jordbruksministeriets uppdrag. Vid sidan av förbundet grundades en ”lagstadgad jägarorganisation”, Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten.
Det fastställdes att de i enlighet med den nya jaktlagen konstituerade jaktvårdsföreningarna med sina nya stadgar skulle sköta viltförvaltningen på lokal nivå under ledning och tillsyn av Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten. Tjänsterna inom Jägarnas centralorganisation och de nya jaktvårdsdistrikten fylldes huvudsakligen med förbundets erfarna personal.
Vägen har varit lång och verksamhetsfältet brett
Mycket har hänt under årens lopp. Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten är numera Finlands viltcentral. Men jaktvårdsföreningarnas betydelse på det lokala planet är oförändrad.
När man läser tidningen Jägaren från år 1963 känns de ämnen som tas upp ändå rätt bekanta. Till exempel i en artikel om jaktvårdsföreningarnas skriftliga uppgifter konstaterar jaktchef O. Raetpalo:
– Papperskriget har vuxit sig tämligen stort inom alla samhällsområden, och inte heller jaktvårdsföreningarna har lyckats komma undan. Även de omfattas av skriftliga uppgifter, såväl lagstadgade som sådana som beror på övre nivåers verksamhet, vilket ofta avskräcker potentiella aktiva från jaktvårdsföreningens verksamhet.
I samma 60 år gamla Jägaren-tidning förmedlas en bild av jaktvårdsföreningarnas stora betydelse för viltförvaltningen och jaktkulturen i Finland. Alla gamla erfarna aktörer önskades med i arbetet.
Samhälleligt behov
Antalet jägare har ökat, viltbeståndet har blivit mångsidigare och till viss del stärkts avsevärt. Behovet av förvaltning av viltstammarna och av information har ökat.
För planeringen och ledningen av den nationella viltpolitiken behövs framför allt information, och den samlas in tack vare de lokala aktörerna. Jaktvårdsföreningen är fortfarande i egenskap av producent av sådan information och ordnare av lokala tjänster, jägarutbildningar, examina och skjutprov en mycket viktig del av viltförvaltningen. Jaktvårdsföreningarna utgör fortfarande grunden för viltförvaltningen.
