Stöd för föreningar och jägare
Jaktvårdsföreningarnas koncept för de främmande rovdjuren

Jv-föreningarna som valdes ut till pilotförsöket försågs med mårdhunds- och minkfällor, men det beslöts från starten att man skulle satsa på att stöda grupperna som jagar med ställande hund. Det visade sig att den här formen av mårdhundsjakt är överraskande okänd bland jaktföreningarna. Hundgrupperna ska jobba systematiskt och effektivt för att skapa lokala mårdhundstomrum. Bevakningen med viltkameror har visat att en stor del av mårdhundarna inte går i fällor utan gör en omväg, trots att fällorna är betade. En betydande del av de mårdhundar som går i fällorna är unga och oerfarna medan jakten med ställande hund slår mot de vuxna och reproduktiva individerna.

Jakten med ställande hund går till så, att en jägare med hund rycker ut när en viltkamerabild på en mårdhund trillar in från en åtel som lockar djuret till kameran. Hunden ställer mårdhunden och jägaren avlivar rovdjuret. För något år sedan infördes en betydande förbättring för den här jaktformen när det blev tillåtet att använda konstgjord belysning vid jakt på mink och mårdhund. Det här är med andra ord en jaktform för nattugglor!

Projektet slog väl ut också i det avseendet att 95 procent av jaktföreningarna i pilot-jaktvårdsföreningarna gav de utbildade fångstgrupperna rätt att jaga de båda rovdjuren i sina marker.

Veteranerna i Nokianejdens jvf

I våras träffade jag representanterna för pilotföreningarna och samtliga var nöjda med projektet. Till och med så nöjda att Nokianejden och Tavastkyrö-Viljakkala ville fortsätta med verksamheten efter projektet. De ansökte om och beviljades ekonomiskt stöd av Jord- och skogsbruksministeriet.

Kimmo Alakoski, som är verksamhetsledare på Nokianejdens jv-förening, är nöjd med projektet.

– Det här gav jv-föreningen en knuff framåt och hjälpte oss att utvidga föreningens basfunktioner till att också stöda vården av småviltet. Vår lagstadgade verksamhet går ju i hög grad ut på att förvalta klövdjuren, men projektet gjorde det möjligt att satsa på att motarbeta naturförlusterna.

I Nokia skötte sig fångstmännen utmärkt. Under det halvtannat år långa projektet fälldes 403 mårdhundar och 38 minkar. De ställande hundarna står för en betydande del av det imponerande resultatet. Rovdjursveteranen Sakari Paunila skriver under på det här. Han var en av de aktivaste när projektet pågick.

– Vi har jägare som nästan enbart ägnar sig åt mink och mårdhund. De kan sticka iväg mitt i natten när ett foto har trillat in från någon kamera. När spelreglerna spikades var det självklart att sådana här välkända medlemmar i fångstgruppen skulle få tillstånd att jaga mink och mårdhund också i grannföreningarnas marker.

Minkspecialisterna i Tavastkyrö-Viljakkala

För läraren Ilkka Järvinen innebar Sotkaprojektet en helomvändning i livet. Han lämnade sin fasta anställning som lärare och blev koordinator för viltcentralens nya Helmiprojekt mot de främmande rovdjuren. Det gällde att organisera den effektiverade jakten i de 70 värdefullaste fågelvattnen här i landet.

– Projektet slukade mig med hull och hår när jag väl hade börjat på viltcentralen. Jag har jagat mink och mårdhund i hela mitt liv och i synnerhet under de senaste åren har jag studerat minkjakten. I mina jaktmarker var minkbeståndet därför redan litet.

I Tavastkyrö-Viljakkala uppgick fångsten under projekttiden till 293 mårdhundar och 23 minkar. Den värdefulla fågelsjön Sarkkilanjärvi hörde till de viktigaste objekten. Järvinen framhåller det goda samarbetet mellan jägarna och fågelskådarna. Deras observationer av rovdjur når genast fångstgrupperna.

– Samarbetet gynnar båda parterna. Tillsammans har vi koll på terrängen och meddelar varandra om fåglar och rovdjur. Likaså har jägarna deltagit i talkojobbet när fågeltornet vid Sarkkilanjärvi byggdes.

Järvinen har under årens lopp noggrant fört bok över fällda och observerade minkar. Enligt honom är minkens levnadsvanor fortsättningsvis rätt okända i jaktföreningarna. Men inte är de lätta att klura ut heller. Järvinen har nystat i problematiken sedan mopedåldern.

– Den mest överraskande insikten som jag har fått är hur väldiga områden med skog och åker som minkarna rör sig över. De utnyttjar aktivt nätverket av diken i skogen och på åkrarna, och de bästa ställena för fällor behöver inte alls ligga vid stranden av åar och sjöar. I dikena är det troligen sorkarna och grodorna som lockar. Snäckskal och avföring bland strandstenarna är det vanligaste tecknet på en bra plats för minkfällor.

Lahtisnejdens jvf kör med razzior i vassen

Lahtisnejdens jvf koncentrerade sina insatser i pilotprojektet till stränderna kring den värdefulla fågelsjön Vesijärvi. Sjön är stor och arbete finns det mer än nog av med ”renhållningen” i vassruggarna. Saldot landade på 336 mårdhundar och 34 minkar. Jouko Rasehorn var en av arbetsmyrorna i projektet. Vi åkte ut till platsen för den effektiverade jakten med honom.

– Mårdhundarna trycker i de väldiga vassruggarna utmed stränderna och det gör jakten med hund besvärlig. Det är riktigt jobbigt att knipa dem. I fortsättningen tänker vi ta dem med drivande hundar när isen har lagt sig, men innan de drar sig tillbaka för vintern. En sådan här operation är allt annat än enkel!

Konceptet fungerar

Projektet har tagit fram ett koncept för effektiverad rovdjursjakt som går att kopiera. Det skapar möjligheter för viltförvaltningen på lokalnivå att stöda arbetet och hejda naturförlusterna. Dessutom hjälpte projektet jv-föreningarna att utveckla sina egna projekt.