En grytjägares vardag

På senvintern krävs det uthållighet och tur för att hitta mårdhundarna i deras gryt. Den här jaktdagen i mars i Birkaland blev en blandning av stolthet över hundarna och nederlagets bittra eftersmak.

Skidföret är sådant att också mårdhundarna gärna traskar i skidspåret. När vi begav oss ut på grytjakten var det med antagandet att vi inte skulle hitta särskilt många mårdhundar i gryten och under byggnaderna i området. Men det är såpass viktigt att eliminera paren före häckningstiden att det är värt ett försök. Samtidigt får hundarna nyttig träning!

Ett gryt i taget

Dagen grydde och på mötesplatsen infann sig fyra fångstmän med sex grythundar. Vi avancerade systematiskt ett gryt i taget. På de knepigaste ställena skulle vi släppa de mest erfarna och rutinerade hundarna, och unghundarna på sådana platser där de kunde lyckas och utvecklas. Urvalet bestod av tre olika raser med var sin stil. Inte klarar sig ju en tandläkare heller med ett enda instrument!

Inte det ena utan det andra

Efter några tomma gryt kom turen till en förfallen lada. Under och omkring den hade grävlingar grävt ut ett omfattande tunnelsystem. Det var den rutinerade foxterriern Tihus tur att visa framfötterna. Mårdhunden blev rätt fort uppnosad och Tihu dök ett par gånger upp ovan jord för att visa sig för skyttarna. Samtliga hade ändå nerverna under kontroll; inga skott mot öppningen ner till underjorden.

Tredje gången gillt. Tihu pressade på så skoningslöst att mårdhunden måste lämna grytet. En av skyttarna skickade iväg en hagelskur när djuret hunnit en bit från grytet och hunden.

Tihu nosade på det fällda djuret och återvände för att leta rätt på den andra halvan av paret. Snart hördes ståndskallet från underjorden, utanför ladan. Pejlen visade ett djup på 1,6 meter, vilket betydde grävjobb. Via locket från en tidigare jakt gick det behändigt att fånga djuret. Av det torra gräset att döma beboddes grytet av en grävling.

Gryttömning pågår

Tihu fick en välförtjänst vila medan den väldigt unga tyska jaktterriern Tyyne började undersöka grytet. Tidigare under vintern hade Tyyne visat lovande takter vid möten med mårdhundar och nu fick hon för första gången i livet nosa på grävlingsdofter. Men den här gången var tom.

Tyyne gav ändå inte upp utan återvände på eget initiativ till grytet och hittade en ny gång, med en grävling i. Hon lyckades således där som mången rutinerad hund lätt går bet. Mårdhundsdofterna som svävade i gångarna utgjorde till samtligas förvåning inte något hinder. Tyyne ställde djuret och höll det kvar medan fångstmännen hackade tjäle och grävde sig ner genom fosterjorden. Spaden landade mellan djuren. Vi hivade upp hunden och fångade djuret.

Det var en skolboksexemplarisk prestation av hundarna och husse kunde inte hålla tillbaka ett leende. För en erfaren jägare är grävlingsjakten sällan ett självändamål, men en bra mårdhundshund är i regel också suverän på grävlingsjakt.

Dagen framskred. Vi kammade noll gång på gång medan vi avverkade gryt, byggnader och stenrösen. Slutligen fann vi mårdhundar i ett stenröse, men lyckan stod oss inte bi. Stenblocken var såpass stora att också Obelix hade fått anstränga sig för att rubba dem. En mur av gråsten spärrade vägen.

Fångstmännen fick nöja sig med en silvermedalj och traskade tillbaka till bilarna. När ljudet av snöskor och skidor hade tystnat kom den tyska terriern Usko ut från stenröset och följde efter husse. Med en lydig hund går det att jaga också där man inte grävt förut.

När det lugnar sig kring grytet brukar en räv sticka därifrån. Men den desperata rävklassikern brukar inte fungera med mårdhundar – inte heller denna gång. För att ytterligare spä på förargelsen kunde vi inte sätta upp några sändande viltkameror vid grytet eftersom hundarna för ställande jakt blev hemma.

Kvällens sista gryt

Till kvällens sista gryt tågade vi i kolmörker. Vi tog med oss allt grävmateriel, men lämnade hagelgevären i bilarna. Den unga parsonrussellterriern Otto hade tidigare på dagen undersökt en lada undertill som hade visat sig vara tom. Nu hittade Otto fort en mårdhund i grytet som var rätt stort med en enda ingång. Vi grävde ner oss nästan en meter och kunde gripa djuret som Otto ställt.

Efter en smärre sökrunda på andra sidan grytet stannade Ottos pejl på ett otroligt värde. Halvannan meter under fötterna på oss hade vi honom, under lucker och lättgrävd jord. Alla hann inte ens grilla korven färdigt vid brasan invid innan Otto blev lyft ur gropen och denna andra mårdhund avlivad. Vi gjorde ett lock över gropen och sopade igen spåren efter grävandet. Därefter var det dags för hundtvätt. Även hundar som nosar i tomma gryt kan få loppor.

Inalles var vi sex fångstmän med sju grythundar som tillbringade 14 timmar i två jaktföreningars marker. Men det blev mårdhundar kvar för ett återbesök.