Inhemsk exotik
Mufflonfår och dovhjort i Nagu
Skärgården i sydvästra Finland ligger på nordgränsen av ekskogsbältet där närheten till Östersjön gör vintrarna mildare. Detta skapar gynnsamma levnadsvillkor för två sällsyntheter i vårt land; dovhjorten och mufflonfåret.
Varken mufflonfåret eller dovhjorten hör till vår ursprungliga fauna utan utgör importvara från Centraleuropa.
Mufflonfåret, även kallat rödfår, har kusiner i Nordamerika; tjockhornsfåret och det amerikanska snöfåret. Enligt somliga representerar arten ursprungsformen för de europeiska tamfåren.
Mufflonfåret är ett synnerligen intressant vilt. Synsinnet är klart skarpare än hos våra övriga klövdjur medan flockbeteendet gör det svårt att osedd ta sig nära. I en flock med säg tjugo par ögon är det alltid något av fåren som håller huvudet uppe och ögonen på skaft. Jägaren måste alltså röra sig ytterst försiktigt!
Mufflonfåret trivs i skärgården, både i bergig terräng och på öppna ängar. När fåren betar på en äng håller de sig ofta ute på den öppna mitten för att, när fara hotar, samla sig till en tät klunga, vilket gör det svårt att utse en lämplig individ. Dessutom verkar mufflonfåren vara i ständig rörelse och varierar sina stigar och beten, vilket gör det svårt att jaga förutseende.
Dovhjorten leder sitt ursprung till Mellanöstern. Därifrån har arten under de senaste tvåtusen åren med mänsklig hjälp spritt sig till Europa och vidare ut i världen. Dovhjorten är ståtlig, ortstrogen och flockbildande, och har varit uppskattad både som prydnad och som vilt. Till vårt land infördes arten för första gången i slutet av 1800-talet, men våra första bestående flockar uppstod i mitten av 1900-talet i Ingå, på Nääs herrgård (finska Kytäjä) och i Nagu skärgård.
Dovhjortens livsmiljöer avviker tydligt från mufflonfårets och rådjurets. Arten tillbringar merdelen av sin tid i tät skog som skyddar mot vädret och rovdjur. I skymningen söker hjortarna sig till öppnare marker för att beta, men återvänder till snåren när det ljusnar.
Viltarter som ser och hörs
I Nagu skärgård bildar bägge viltarterna livskraftiga och stora populationer. Detta visar sig i terrängen i form av vältrampade stigar, revirmarkeringar och betesspår.
Den som första gången ser en mufflonflock får gnugga sig i ögonen. Flocken med djupt nötbruna och robusta skepnader avviker såpass kraftigt från hjort och rådjur. Likaså avviker fårens rörelsesätt från de gracilt smalbenta hjortarna och rådjuren som rör sig i språng. Mufflonbaggen med sina väldiga krumhorn och kraftiga bringa ser rent mäktig ut. Till en början får synen en att tappa andan, men ögat vänjer sig efter hand och man börjar urskilja individerna. På unga baggar är hornen kortare, men de växer på längden år för år i en cirkel bakåt, nedåt och tillbaka uppåt mot skallen och ögonen.
Det händer att dovhjortar gör en mufflonflock sällskap. Dovhjorten är inte svår att skilja från vitsvanshjorten, bland annat på akterspegeln, men även kroppens proportioner och sättet att röra sig skiljer arterna åt – också på avstånd. Dovhjorten har en kortare kropp än vitsvanshjorten. Även halsen och huvudet ser annorlunda ut.
På en vuxen hjorthane är hornen massiva och imponerande. Hornens skovelform, de stora taggarna och den massiva storleken gör arten till ett ståtligt hjortdjur.
Som socker på botten varierar dovhjortens färg från individ till individ. Somliga är gräddvita, somliga prickiga och somliga nästan svarta. Under brunsten brölar dovhjortshanen så en mänsklig skogsvandrare nästan blir spökrädd även om han skulle känna igen ljudet.
I likhet med våra övriga inhemska klövdjur kan både mufflon och dovhjort jagas som vaktjakt vid en ängskant. En särskilt intressant jaktform är smygjakt där djuren har sin daglega eller sina stigar. Skärgårdens växlande och mosaikarade natur med klippor och snår gör det intressant att lokalisera och närma sig djuren. Ofta kräver det att jägaren rör sig verkligen långsamt, håller koll på vinden och aktivt spanar av terrängen med kikare.
Även om mufflonfåret och dovhjorten inte hör till vår ursprungliga fauna så passar de som hand i handske där de förekommer. De konkurrerar inte direkt om någon nisch med våra inhemska viltarter och bjuder på intressant variation. Jaktmässigt öppnar mufflonfåret och dovhjorten minnesvärda och värdefulla nya dimensioner, och bjuder på fina naturupplevelser.
En variationsrik jaktdag
Resan till Nagu skärgård började dagen före jaktdagen med en rask inspektionsrunda kring jaktområdet. Vi passerade några gläntor och kikarspanade nyfiket på tänkbara ställen där fåren och hjortarna kunde hålla till. Efter hand som det skymde uppenbarade sig från skogsholmarna fler och fler djur för att beta, vilket bekräftade att det fanns mycket gott om vilt.
Efter kvällsbestyren satt vi länge och väl och planerade. Skulle vi bemanna jakttornen i mörkret och invänta gryningen eller skulle vi sova längre och tillbringa dagen med att smyga kring daglegor och skogsholmar? Vi stannade för det senare och beslöt att om dagens smygande inte lyckades så skulle vi på kvällskvisten sätta oss vid någon glänta och vakta och vänta på fåren och hjortarna.
Vi avancerade oerhört långsamt utmed snår och berg i motvind och medvind och kikarspanade kontinuerligt efter mufflonfårens daglegor. Emellanåt tog vi oss ner i dunkla sänkor för att spana efter hjort. Allt emellanåt fick vi syn på vilt, men oftast ett ögonblick för sent. Då var rollerna redan ombytta; observatörerna hade blivit observerade. Det var således mest flyende akterspeglar som vi fick beskåda. I själva verket har både mufflonfåret och dovhjorten en ljus akterspegel med den mörka svansen mitt i. Den här M-liknande figuren blev oss välbekant under jakten.
Det är synnerligen givande att ströva i skärgårdens viltrika miljöer. Vi såg inte bara mufflonfår och dovhjortar utan stötte regelbundet också på rådjur och vitsvanshjortar, vilket gav oss ypperlig övning i artkännedom. Dessutom har ju dovhjortarna varierande färg på pälsen! Vid identifieringen lär man sig fort att också titta på kroppsbyggnaden, huvudformen och sättet att röra sig.
Efter en heldags smygande tog vi matpaus och fortsatte med vaktjakt vid en ängskant. I skymningen kom viltet inom lagom skotthåll, men det selektiva gjorde jakten ännu intressantare och mer krävande. Det är lätt hänt att hela kvällen går till att hitta en lämplig individ, oavsett om vapnet är en jaktbåge eller en studsare.
Dagarna gick med många spännande situationer utan något fällande skott. Vi beslöt oss till slut för en tvåmanskombination av pass och smygjakt. Den ena ställde sig på pass medan den andra gjorde en kringgående manöver för att driva viltet som eventuellt fanns där emellan mot passet.
På morgonen den sista jaktdagen lyckades vi äntligen. Ari drev en lämplig ung bagge från ett kalt berg och lyckades krypa inom lagom håll för ett avgörande skott. Strax därpå, när vi funderade på en lämplig framryckningsriktning, hörde vi plötsigt mufflonljud över vinden. Med en snabb men försiktig smygning reste vi fåren ur legan och efter en rask bedömning av läget kom jag åt att fälla en ung bagge till.
Vi tog vårt sällsynta byte tillvara i sin helhet, inte bara de inre organen utan också testiklarna blev råvara för matlagning. Jag rekommenderar, rätt tillagade blir de riktigt delikata!
Vår aktiva jakt i den här fantastiska miljön gav oss fina minnen och upplevelser, så nästa höst prickar vi bombsäkert in den i kalendern igen.
