Småviltet: Räkningen av spår i snön är en hörnsten
Finland är vilt- och naturinventeringarnas förlovade land. Till inventeringarna hör också räkningen av spår i snön, som görs efter årsskiftet. Där följer inventerarna en taxeringslinje och antecknar samtliga spårlöpor som korsar linjen.
Triangelinventeringarna inleddes året 1989 och linjerna anlades i barrskogsbältets skogslandskap för att räkna och följa med viltet. En vilttriangel är 12 km lång. På sensommaren räknar vi hönsfåglarna och på vintern spåren i snön efter de jaktbara däggdjuren. Utöver vilttrianglarna har vi sedan 1999 också fälttrianglar med en sex km lång linje. Dessa inventeras på vintern. Fälttrianglarna finns i landets södra delar och utmed västkusten, och ligger i det brutna landskapet med skogar, åkrar och landsbygdsbebyggelse.
Resultatet av räkningarna av spår i snön räknas vanligen om till ett index utifrån antalet korsande spårlöpor. Förändringarna hos indexet ger oss en uppfattning om förändringarna hos stammarna även om siffrorna inte ger värden på stammarnas faktiska storlek. Inventeringen samordnas av Naturresursinstitutet (Luke).
Räkningen av spår i snön – en mångfaldens väktare
För flera av våra jaktbara däggdjur är räkningen av spår i snön den viktigaste eller den enda landsomfattande årliga inventeringen. Till de här arterna räknas hararna, ekorren, räven och flera av mårddjuren. Med räkningen samlar vi också in data om hjortdjuren och de stora rovdjuren, även om det finns separata inventeringar för dem. Räkningen av spår i snön ger oss information om bland annat järven.
Informationen från räkningarna av spår i snön används flitigt i den vetenskapliga forskningen. Under de senaste åren har vi bland annat undersökt klimatförändringens konsekvenser för djurstammarna, skyddsområdenas inverkan på mångfalden i naturen och viltstammarnas indirekta konsekvenser beträffande sjukdomar som också kan smitta människan.
Informationen från vinterinventeringarna används dessutom vid bedömningen av olika arters bevarandestatus, planeringen av markanvändningen och bedömningen av miljökonsekvenserna. I motsats till sommarräkningen av hönsfåglar så används inte resultaten av vinterräkningen som underlag för regleringen av jakten.
Frivilliga jägare räknar spår i snön
En vinterinventering kräver både fysik och förmåga att känna igen djurspår. Spåren i snön är fascinerande, men nya inventerare ska inte låta sig avskräckas. Man samlar efter hand på sig erfarenheter och kunskaper.
För den som är van att röra sig i naturen innebär det inga större svårigheter att känna igen de vanligaste spåren. Men visst kan man ställas inför knepiga fall om ett djur inte har rört sig på sitt arttypiska sätt. Kom ihåg att studera både spårlöpan och de enskilda avtrycken; helheten, storleken och detaljerna.
Om spåren i snön har töat i solskenet så blir de större och deformerade. I sådana fall kan storleken bli vilseledande. Spårlöpans karaktäristika, som steglängden, bevarar däremot sin form bättre. Det samma gäller för djup snö och pudersnö, att spåren kan bli svåra att tyda.
Ett måttband och anteckningsmaterial bör man ha med sig. Ta gärna bilder med telefonen, så kan du efteråt studera spåren på nytt.
Föret avgörande
Antalet räkningar av spår i snön har minskat under de senaste åren. I synnerhet i södra Finland har förhållandena under de senaste åren varit besvärliga på grund av bristen på snö. På andra håll i landet har det varit lika besvärligt, men av motsatt orsak; för mycket snö och för mjuk. Det är alltså bäst att göra inventeringen så fort föret tillåter eftersom det kan bli knappt om lämpliga taxeringsdagar.
På lång sikt minskar småviltet i skogarna
Bland våra jaktbara däggdjur har flera för barrskogsbältet typiska arter minskat under inventeringens 35 år långa historia. Skogsharen har minskat till under hälften, ekorren och vesslan till en tredjedel och hermelinen till så lite som en sjättedel.
För skogsharen har nedgången varit kraftigare i landets södra och mellersta delar, men i likhet med ekorren, vesslan och mården blir den starkare ju längre norrut vi går. Även mängden rävspår i skogen har minskat till ungefär hälften. Mården har minskat i söder och ökat i norr. För utterns del växte stammen ända till millennieskiftet och har därefter varit stabil, utom i söder där stammen har fortsatt växa.
I motsats till skogsarterna har fältharen, som ju trivs i landsbygdslandskapet utmed kusterna, vuxit sig hela 25 gånger större under inventeringsperioden.
Bakom den pågående nedgången finns flera faktorer, men sambanden mellan orsak och verkan är svåra att påvisa. Till de nordliga däggdjurens gemensamma svårigheter hör klimatförändringen, de försvagade sorkcyklerna, de strukturella förändringarna i skogslandskapet samt det, att sydliga arter sprider sig norrut.
