Vår inhemska älgjaktskultur med ställande hundar utvecklades under en tid då det fanns gott om älgar, men bara enstaka vargar här i landet. När Finland gick med i EU året 1995 blev vargen en strikt skyddad art och stammen började så sakta växa i landets östra delar. I dag finns det omkring trehundra vargar och det vargtätaste området har flyttat till sydvästra Finland. Trots detta inträffar det inte lika mycket vargangrepp på hundar i sydväst som i öster.

Orsakerna till detta undersöktes i en doktorsavhandling vid Uleåborgs universitet. Enligt avhandlingen utgör tillgången på bytesdjur en avgörande faktor för skillnaderna i antalet angrepp på hundar.

Skribenten undersökte vilken inverkan vitsvanshjorten, älgen och rådjuret hade på antalet angrepp under åren 2016 till 2020. Inom vargreviren i sydväst fanns det gott om vitsvanshjort medan vargen jagade främst älg i landsdelarna utan hjortar.

God tillgång på bytesdjur minskar risken för angrepp

Hjortstammens täthet är den främsta faktorn som korrelerar med antalet angrepp. När det finns gott om bytesdjur behöver vargen inte försvara sina näringsresurser lika kraftfullt som vid knapp tillgång. I synnerhet i de östliga reviren där älgarna är fåtaliga utgör en hund som jagar älg helt klart en konkurrent om födan.

Ett studium av läget i Estland och östra Finland under perioden 2003 till 2018 gav samma resultat. I Estland jagar vargarna främst rådjur och vildsvin. Angreppen på hundar ökade enbart under åren då de här bytesdjuren låg nere på ett minimum. Det samma hände i älghushållningsområdena i östra Finland när tillgången på vargens huvudsakliga byte – älgen – var minimal.

I vargens ögon är hunden en inkräktande artfrände

Vargen lever i en familjeflock i sitt revir och försvarar både födan och reviret mot andra vargar. Om en utomstående varg förirrar sig in i reviret slutar det ofta med att den mister livet. I Nordamerika är detta den främsta dödsorsaken bland vargarna. I regel undviker vargarna sitt revirs gränstrakter eftersom det skulle innebära en maximal risk för våldsamheter med en annan flock.

Det här gäller också för hundar. Jakthundar råkar oftare i vargens käftar vid revirets gränser än man hade väntat sig utifrån mängden tid som vargarna tillbringar vid revirgränsen. De gps-försedda vargarna tillbringade mindre än en tiondel av sin tid vid gränsen, men trots detta inträffade nästan hälften av angreppen där. Vargen bemöter en jakthund inom sitt revir som en utomstående varg och angriper omedelbart inkräktaren för att försvara sitt revir. De undersökta reviren hade i genomsnitt en radie på cirka 20 kilometer medan avståndet från angreppen till revirgränsen var bara drygt fem kilometer.

Vetskap om vargnärvaro förebygger angrepp

Vårt inhemska sätt att jaga älg och björn med en enda hund är ovanligt. Utanför Finland och Skandinavien bedrivs älgjakten i allmänhet utan hund. I exempelvis Nordamerika jagar man svartbjörn med en flock drivande hundar.

Det går inte att hundraprocentigt skydda en hund som jobbar ensam i skogen mot vargar, men det går att minska riskerna genom att undvika jakt i marker där man vet att det finns vargar. I avhandlingen undersökte skribenten också vilken inverkan den tidigare webbplatsen pantaseuranta.fi hade på angreppen. I reviren med minst en halsbandsförsedd varg inträffade färre angrepp än i reviren utan sändarvargar.

Numera förser vi inte längre vargar med halsband, men till exempel lokala WhatsApp-grupper informerar om vargobservationer på orten. Alternativt kan jägarna leta efter vargspår i jaktområdet före jakten.

Mera forskning behövs om förhållandet mellan bytesdjuren och angreppen

Även om vargangreppen på hundar hör till de allvarligaste orsakerna till konflikter mellan människan och vargen, så finns det globalt sett blygsamt med forskning. Det är i synnerhet den betydelse som tillgången på bytesdjuren har för angreppen som kräver mera forskning. Så mycket är förstås klart att konkurrensen om födan ökar om tillgången är knapp. Vid förvaltningen av viltstammarna bör vi därför övergå till viltvård med ett helhetsgrepp, där vi tar hänsyn till beroendeförhållandena och samspelet mellan djurarterna. Det här har vi redan delvis insett och pilotprojekt för flerartsförvaltning har redan blivit inledda i några älghushållningsområden, där de ingår i projektet VargLIFE.

Det handlar inte enbart om mängderna av det huvudsakliga bytesdjuret utan också om tillgången på alternativa bytesdjur. En tillräcklig tillgång på bytesdjur kan förhindra att vargarna övergår till att jaga husdjur, som exempelvis får. Tiden får utvisa vad den kraftiga nedskärningen av hjortstammen i sydväst får för konsekvenser för angreppen på hundar i vargreviren.

---

Tikkunen, M. (2024) All in the family: wolf attacks on dogs and potential solutions to mitigate the conflict