Mot flerartsförvaltning
Växelverkan mellan stora rovdjur och hjortdjur är mångfacetterad, och det är inte lätt att få samspelet att fungera. Den ökade och mer utbredda förekomsten av storvilt utmanar emellertid till att se förvaltningen av bytesdjur och rovdjur som en helhet.
Vitsvanshjorten, som infördes i landet för knappt 100 år sedan, har tagit sin plats i det finska ekosystemet och fungerar som en betydande födoresurs för de stora rovdjuren. Också rådjurs- och skogsrenstammarna har vuxit i takt med de starkare stammarna av stora rovdjur. Det finns ett allt större behov att granska storviltarterna och deras stammar som en helhet i vilken delarna påverkar varandra. I nuläget kan stamförvaltningsmålen för olika arter till och med vara sinsemellan motstridiga.
Byte och predator
Flerartsfrågor handlar om konkurrens mellan de olika arterna, och är inget okomplicerat fenomen. Konsekvenserna är olika beroende på ur vilken djurarts perspektiv frågan granskas. Dessutom varierar förhållandena i fråga om arternas förekomst mellan olika delar av landet. Det behövs mer information om de stora rovdjurens näringsintag, men vissa observationer har redan framkommit i undersökningarna. Tillgången till bytesdjur verkar åtminstone enligt en svensk undersökning inverka på vargens näringsintag. Små hjortdjur blir också i Finland en avsevärt viktigare näringsresurs i takt med att arternas stamtätheter klart överstiger älgtätheten.
Också i fråga om de stora rovdjurens predation verkar det finnas skillnader i om den riktas mer mot kalvar eller vuxna individer. I detta avseende kan lodjuret ha en förhållandevis större inverkan på rådjursstammen än vad björnen har på älgstammen.
Fortplantningseffektiviteten varierar mellan hjortdjursarterna, och till exempel skogsrenen får endast en kalv, medan rådjuret och vitsvanshjorten kan få upp till tre ungar. Av den anledningen klarar olika hjortdjursarter olika stor predation. När predationstrycket från stora rovdjur ökar kan en art med svagare reproduktion avta, eftersom fortplantningseffekten inte är tillräcklig för att ersätta dödligheten. Samtidigt möjliggör en art med bättre reproduktionsförmåga och större stamökning en större rovdjursstam. Å andra sidan har det påpekats att en art som klarar sig bättre kan fungera som rovdjursartens huvudsakliga föda och ersätta den predation som riktas mot arten med svagare reproduktion.
Hjortdjur kan skydda hundar
Vid diskussioner om stora rovdjur påtalas ofta de skador som rovdjuren orsakar husdjur och produktionsdjur. I synnerhet hundskador orsakade av varg är av förståeliga skäl alltid ett hett samtalsämne bland jägare. I vargområden är oron ofta stor när en hund släpps lös.
I en undersökning (pdf, European journal of wildlife research, link.springer.com) som nyligen publicerades i Finland granskades hjortdjurstätheter och hundskador. I undersökningen observerades att hjortdjursstammarnas täthet inverkar på risken för hundskador. Den täta stammen av vitsvanshjort i sydvästra Finland minskar tydligt risken för att en hund ska utsättas för en vargattack. I områden där det enbart finns älg är risken för hundskador däremot större. Resultatet visar att förvaltningen av hjortdjursstammarna och regleringen av stamtätheter kan underlätta samexistensen för stora rovdjur och människor.
Aktiva val avgör
Jord- och skogsbruk, trafiksäkerhet och vilthushållning ställer sina egna villkor på förvaltningen av stammarna. Samtidigt bör också arternas livskraft och naturens biologiska mångfald beaktas. I östra Finland finns områden där storviltssituationen är sådan att hållbar älgjakt i stor omfattning inte är möjlig. Trots att det ur vilthushållningens perspektiv skulle löna sig att låta antalet älgar öka, sätter skadefrågan sina egna begränsningar. När metoden för till exempel minskande av skogsskador är att begränsa älgstammens storlek, försvagas möjligheten att ta jaktmöjligheterna i beaktande.
Å andra sidan visar ersättningarna av jord- och skogsbruksskador att olika hjortdjursarter orsakar olika stora skador i proportion till stamtätheten. Det skulle finnas orsak att granska hjortdjursarterna som en större helhet. För flerartsförvaltning skulle det också krävas att man på nytt reflekterar över det intensiva skyddet av de växande rovdjursstammarna.
Verktyg för modellering av flerartsförvaltning
Syftet med verktyget MSE för flerartsmodellering som utvecklas inom projektet VargLIFE är att visa hur olika rovdjursarters predation påverkar hjortdjursstammarnas storlek och det potentiella jaktbytet. Å andra sidan visar det hur rovdjursstammarnas storlek är beroende av olika hjortdjursarters täthet. Avsikten är att verktyget bland annat ska hjälpa de regionala viltråden att beakta flerartsfrågor vid fastställandet av måltätheten för hjortdjursstammarna. Trots komplexiteten och utmaningarna är det dags att fästa mer uppmärksamhet vid flerartsfrågorna. Behovet av detta har framkommit också i samband med de färska uppdateringarna av stamförvaltningsplanerna.
