I en naturlig population är det mängden bytesdjur som reglerar mängden rovdjur. I Finland spelar människan en betydande roll som reglerare av hjortdjurens stammar eftersom 70 till 80 procent av den årliga dödligheten består av jakt.

Samtliga våra stora rovdjur jagar åtminstone något hjortdjur, men intensiteten i predationen varierar. För den allätande björnen utgör köttet ungefär femton procent av födan medan vargen äter nästan enbart kött. Järven är i likhet med björnen en mångsidig konsument medan lodjuret koncentrerar sig (i likhet med vargen) på kött.

Beskattningsplaneringen

När vi uppskattar storleken på älg- och vitsvansstammen beaktar vi avgången som de stora rovdjuren orsakar. I dagsläget beaktar vi för älgens del vargen och björnen, och för vitsvanshjortens del enbart lodjuret.

Utöver dödligheten som vi modellerar när vi uppskattar stammen bör vi göra lokala överväganden vid bedömningen av beskattningen och jaktlicensövervägandet för att rovdjurens inverkan på hjortdjuren ska bli beaktad i tillräckligt hög grad. Exempelvis vargens predation på vitsvanshjort är sannolikt av mycket stor betydelse.

Riskerar falla ner i rovdjursgropen

Vargbeståndets tillväxt i landets västra och sydvästra delar har varit betydande, samtidigt som det har funnits ett hårt tryck på oss mänskliga jägare att skära ner vitsvanshjortarna.

De tidigare så starka bestånden av bytesdjur har gjort det möjligt för i synnerhet vargarna och lodjuren att föröka sig. Men om den intensiva hjortjakten fortsätter med alltför stor kraft och decimerar bestånden av bytesdjur för kraftigt så kan vi förvänta oss tider då bristen på naturlig föda får rovdjuren att övergå till alternativ föda. Till den kategorin kan höra husdjur, hundar och annan tillgänglig föda vid bebyggelse. Det finns redan indikationer på detta.

Samtidigt ökar rovdjurens relativa beskattningstryck på deras naturliga föda och snart befinner vi oss i en situation där hjortdjuren blir för få.

Med termen predatory pit (”rovdjursgrop”) avser vi en situation där ett rovdjur reglerar ett bytesdjurs stam som har en täthet som är lägre än normalt. Det blir svårt att lyfta bytesdjuren så de blir fler, i synnerhet om vi människor fortsätter med jakten. För älgens del har läget redan länge sett ut så här på sina håll i östra Finland; inte ens ett totalstopp för älgjakten har förmått lyfta upp älgen ur rovdjursgropen.

Beskattningens grundteser

I områden med en stark björn- och vargstam bör vi för älgens del fästa särskild uppmärksamhet vid förhållandet mellan älgkorna och tjurarna.

Om det finns få kalvar i området kan det kännas frestande att förvandla kalvlicenser till licenser för vuxna älgar, men det här får vi absolut inte göra! Om kalvproduktionen är störd ska vi i stället hejda oss och tänka på den totala beskattningen.

I ett område med många stora rovdjur ska den målsatta tätheten för älgarna vara högre än den är i dagsläget för att älgarna ska räcka till för både människorna och rovdjuren.

Hur mycket hjortdjur konsumerar rovdjuren?

Här i Finland äter vargarna uppskattningsvis 14 till 18 älgar om året om det inte finns andra klövdjur att tillgå. I vitsvansområdet i sydväst är predationen riktad mot älgen mindre eftersom hjortarna utgör en betydande del av vargarnas föda.

Lodjuret jagar inte älg utan koncentrerar sig på rådjur och vitsvanshjort. Enligt svenska undersökningar kan ett lodjur fälla 30 till 50 rådjur om året. Hos oss har vi inte undersökt lodjurets inverkan på vitsvanshjorten, men enligt observationer gjorda i terrängen kan hjortarna utgöra en viktig del av lodjurets föda.

Järven har däremot bara enstaka gånger påträffats på älgjakt. Men under exceptionella snöförhållanden kan järven till och med fälla en vuxen älg, men detta är oerhört sällsynt. Däremot har järven visat sin förmåga som rådjursjägare och den kan ge upphov till en betydande dödlighet, i synnerhet i utkanten av rådjurets utbredningsområde.

Björnens älgpredation är huvudsakligen inriktad på kalvar; det är i synnerhet på våren som björnarna letar efter nyfödda kalvar. Svenska undersökningar visar att björnarna kan fälla 20 till 30 procent av älgkalvarna i ett område.

Ett konkret exempel

I ett fiktivt 200 000 hektar stort älghushållningsområde i sydväst ligger vitsvansstammen på den målsatta tätheten 20 individer per 1000 ha och avkastar årligen 2 400 kalvar (60 % kalvproduktion).

I området finns 40 lodjur och 15 vargar. Varje lodjur äter per år tio hjortar och varje varg 18 hjortar. Avgången orsakad av rovdjur uppgår alltså till 670 hjortar. Rovdjuren tar alltså en dryg fjärdedel av produktionen av kalvar.

När vi till avgången genom rovdjur lägger trafikdöden och den övriga naturliga dödligheten så stannar den hållbara avskjutningen på ungefär hälften av kalvproduktionen eller 1200 hjortar.

Om vi inte skulle ta med rovdjuren i beräkningarna för avskjutningen så skulle stammen krascha på två år!

Hur ser fortsättningen ut?

I fortsättningen måste vi ta ännu större hänsyn till rovdjurens inverkan på hjortdjuren för att inte mortaliteten ska bli så stor att stammarna kollapsar. Vi behöver också mera forskning om rovdjursarternas inverkan på de olika hjortdjuren för att säkerställa att flerartsförvaltningen är hållbar.