Utfodring med säd ökar risken för fågelinfluensa

Ministeriet föreslog i våras ett treårigt förbud mot användningen av säd som lockbete vid jakt på sjöfåglar. Förordningen gavs dock inte i den föreslagna formen och beredningen fortsätter under hösten och vintern.

Fördelarna och nackdelarna med utfodring med säd har redan utvärderats i två år av viltkoncernens sakkunniga och viltrådens ordförande på seminarier och i de regionala viltråden. Att locka änder – till och med hundratals – till en och samma utfodringsplats bedömdes öka risken för spridning av smittsamma sjukdomar som fågelinfluensa.

I vintras nåddes vi nerifrån kontinenten av oroväckande nyheter om att fågelinfluensan skulle ha börjat sprida sig igen. Det finns flera stammar av smittsamma fågelinfluensavirus. Somliga sjöfåglar kan bära och sprida virus utan att själv insjukna och dö medan dödligheten bland utsatta fasaner verkar vara stor.

Somliga virusstammar har dessutom smittat däggdjur; här i vårt land har påträffats en död räv och en död utter. Vi har skäl att frukta smittan mellan arter eftersom det kan leda till smittade människor.

Under hösten har man i flera viltvårdsområden i Salo och Janakkala påträffat ett stort antal utsatta fasaner som har dött i sjukdomen. Om fågelinfluensan skulle sprida sig till fasaner i hägn, det vill säga till ”fjäderfä”, skulle det kunna leda till enorma förluster för uppfödarna i de drabbade områdena – bland annat skulle exporten gå i stå.

På orterna där fasaner sätts ut är populationen mycket tätare än en naturligt häckande population. Likaså är det onaturligt tätt med änder på platser där sådana utfodras med säd. Vi känner till att det förekommer utfodring av sjöfåglar med säd på platser med smittade fasaner. Med de här metoderna blev således jaktmöjligheterna inte bättre utan tvärtom sämre! Nu är all fågeljakt förbjuden i de här områdena med stöd av lagstiftningen om djursjukdomar.