Syftet med iståndsättningarna är att stärka viltstammarna

I somras godkände EU en iståndsättningsförordning, som kommer att påverka vården av viltets livsmiljöer under det följande kvartsseklet. Förordningen inkluderar nämligen tidtabeller för åtgärderna ända till 2050.

I bakgrunden till iståndsättningsförordningen finner vi fågeldirektivet från 1979 och naturdirektivet från 1992. Åren har rullat på sedan dess, men samtliga målsättningar i direktiven har fortfarande inte till alla delar blivit uppfyllda. Det går utför för många arter och förändringarna i livsmiljöerna hotar att försvaga dem ännu mer. Därför är vi tvungna att tillgripa iståndsättningsåtgärder för att säkerställa att de skyddade naturtyperna och arterna, inklusive de vilda fåglarna, återhämtar sig överallt inom unionen.

Förordningen bekräftar att vi i dagens värld inte förmår bevara mångfalden i naturen enbart genom att grunda skyddsområden. Även i den ekonomibrukade vardagsnaturen bör vi bevara mera av sådana drag hos livsmiljöerna som gynnar viltet.

Naturtyperna innehar huvudrollen i förordningen, det vill säga vården av livsmiljöer. Den här förstärkningen av vården av livsmiljöer passar väl in i den offentliga viltkoncernens strategi. Under de senaste åren har den aktiva skötseln av livsmiljöer fått stöd via tre regeringsprogram. Just nu pågår Sotkaprojektet och Helmiprogrammet ända till 2030.

Här i Finland bereder miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet tillsammans under de kommande två åren en mera preciserad iståndsättningsplan. Ett flertal viltvårdsåtgärder i iståndsättande syfte görs redan nu i gott samförstånd av viltvårdare, markägare och naturskyddsförvaltningen.