Personliga erfarenheter av jaktarrendeavtal

I föregående nummer av tidningen Jägaren fanns en utmärkt artikel med rubriken ”Jaktföreningen är markägarens samarbetspartner”. Jag har under väldigt många år skött jaktarrendeavtalen för tre samfund och därför gav artikeln mig impulsen att berätta om mina personliga erfarenheter.

För nästan 15 år sedan var jag invecklad i försäljningen av en rätt stor skogsfastighet. Jag frågade säljaren om orsaken till att han avyttrade en såpass stor egendom. Döm om min förvåning då denne sade att det främst berodde på de ständiga grälen om vem som skulle arrendera jakträtten. Käbblet fortsatte visserligen efter affären, men upphörde när den nya ägaren slog näven i  bordet och röt att samfundet faktiskt vet bäst åt vem man arrenderar.

Ett par andra fastigheter hade drabbats av omfattande bäverförödelse. Den ena arrendatorn meddelade i god tid om bäversamhället så att problemet blev åtgärdat. I det andra fallet upptäcktes förödelsen först när markägarens represeentant befann sig på plats i terrängen. Detta trots att jägare i den arrenderande föreningen hade fällt en bäver där på vårvintern!

På en annan fastighet hände det sig att arrendatorn hade – i strid med arrendeavtalet – överfört jakträtten på tredje part. Ägaren sade därför upp avtalet och vände sig till en annan jaktförening.

På ytterligare en arrenderande förening kunde inte en enda person ge besked om vem som hade anlagt en utfodringsplats för duvor och ett jägargömsle!

Självfallet finns det också positiva fall. Beträffande föryngringen av skog har samarbetet med föreningarna fungerat utmärkt. På somliga fastigheter har föreningen på eget initiativ skött slyröjningen längs skogsbilvägar. Likaså har samarbetet kring skjutbanor och våtmarker skötts föredömligt.

Kontakthållningen till markägaren är oerhört viktig – året om, inte bara när arrendeavtalet ska förnyas. Markägaren är definitivt jaktföreningens viktigaste samarbetspartner!