Jaktmetoderna i vågskålen

Användningen av foder som lockbete förbjöds för både den begränsade jakten på sädgås i Lappland och den tidigarelagda åkerjakten på grågås. I praktiken blev det alltså förbjudet för jägare att locka gäss med säd eller en viltåker.

Vid beredningen av förslagen krävde naturskydds- och fågelorganisationerna även ett förbud mot bulvaner. De olika jaktmetoderna – som utfodring med säd, bulvaner och lockpipor – har dock väldigt olika effekter på viltet och i ett vidare sammanhang på naturen och miljön.

Även om det sägs att den finska sommaren är kort men snöfattig så gäller för sjöfåglarnas livscykel att barrskogsbältet på det norra halvklotet och även den trädlösa tundran med sina nattlösa nätter erbjuder generöst med föda för häckningen och ruggningen. Utfodringen med säd förändrar sjöfåglarnas matvanor och beteende, och ekologiskt sett finns det inte heller något behov av detta. Produktionen av spannmål innebär en miljöpåverkan, bland annat på vattendragen och klimatet. Att tippa säd i en sjö – med traktor till och med! – i viltvårdens namn kan vara betänkligt för både samhället och miljöskyddet.

Att jaga med utlagd säd som lockbete är dessutom ett väldigt effektivt sätt att fälla fågel – samtidigt som utvecklingen för nästan samtliga änder har vänt nedåt.

Jakten med bulvaner är inte en lika effektiv metod, men den förändrar inte fåglarnas matvanor och miljö, utan enbart flygrutten under jaktdagen, om ens det. Det kräver ett annat kunnande av jägaren än att köra ett lass säd. Lockpiporna och lockljuden utgör ett kapitel för sig eftersom de kräver att jägaren tränar flitigt och skaffar sig kunskaper om fåglarna.

Jakten skapar välbefinnande, även om jägaren inte skulle få något byte.