Har vi förlorat målet ur sikte?

HFD:s björnbeslut körde in vår rovdjurspolitik i en återvändsgränd värre än någonsin förut. Av allt att döma har den stamvårdande rovdjursjakten nu blivit lagd på hyllan, åtminstone tills vidare. Somliga massmedier och naturorganisationer har till och med jublat över HFD:s beslut och har till och med beskyllt Finlands viltcentral för att fatta olagliga beslut! Det är grovt, eftersom EU:s naturdirektiv och vår nationella jaktlagstiftning tillåter stamvårdande jakt bara motiveringarna räcker till. Kommissionen har till och med uppmanat oss att använda de nationella möjligheterna till flexibilitet vid besluten om problematiska rovdjur. Det handlar alltså snarare om skillnader i tolkningarna av flexibiliteten. Kärnan i HFD:s beslut om avslag var att målet för den stamvårdande jakten i dispensbeslutets motiveringar inte var godtagbart.

Nu har det till och med gjorts en interpellation om Finlands viltcentrals agerande där viltcentralen beskylls för att gynna jägarna med stamvårdande licenser. Förnuftigare vore det väl att fråga sig varför riksdagen inte har åstadkommit någonting konkret trots att den stamvårdande jakten har debatterats intensivt i flera valperioder. Det skulle väl inte behövas mer än lite filande på ordalydelsen i jaktlagens 41 a §, men inte heller det skulle väl rå på dagsläget.

I det nya regeringsprogrammet finns verkligt positiva formuleringar för jakten på de stora rovdjuren och skjutbanorna – förutsatt att orden omsätts i handling. För skjutbanornas del kan vi konstatera att om miljötillståndsfrågorna stannar på miljöförvaltningens bord så förblir det omöjligt att nå regeringsprogrammets mål. Om vi följer miljöministeriets uppdaterade guide för miljötillstånd så rasar antalet skjutbanor. I dagens geopolitiska situation borde antalet skjutbanor absolut öka!

Den som funderar djupare på saken kommer oundvikligen att undra om vi bor i de välmenande dumbommarnas land? Jag hoppas verkligen att jag har fel!