Jv-föreningarna står vid ett vägskäl
Urbaniseringen har förändrat allt

Känns inte frivilligarbetet intressant längre? Räcker resurserna inte till? Sitter de lagstadgade skyldigheterna som de ska? På vilket sätt kan vi utveckla verksamheten?

Syftet med jord- och skogsbruksministeriets projekt var att skapa en lägesbild för jv-föreningarna och identifiera de viktigaste utvecklingsbehoven. I intervjuerna och enkäterna deltog inalles cirka 250 personer. Gruppen inkluderade de viktigaste intressegrupperna och drygt 100 jv-föreningar.

Öppenhet och ett professionellare grepp

Intressegrupperna har en splittrad bild av jv-föreningarna. De ser en osammanhängande skara aktörer som de betraktar som inåtvända och förgubbade. Likaså tvivlar grupperna på aktörernas opartiskhet eftersom frivilliga i jv-föreningar har åkt dit för bland annat olagligheter beträffande de stora rovdjuren.

Väldigt många ansåg ändå att de här lokala och kunniga aktörerna (dvs jvf) behövs, men att verksamheten bör uppdateras. Man efterlyste mera öppenhet och ett professionellare grepp.

Urbaniseringen omvälvande för medlemsstrukturen

I jv-föreningarnas svar betonades att den snabba förändringen i verksamhetsmiljön väckte oro. I glesbygden har utflyttningen och urbaniseringen varit omvälvande för medlemsstrukturen. I städerna och kranskommunerna bor många unga jägare medan förhållandet är det omvända i utflyttningsbygderna där de gamla jägarna stannar kvar. På bägge hållen förändras behovet av service och dessutom spretar det åt olika håll.

I glesbygderna är det inte ovanligt att hälften av medlemmarna i jaktföreningen bor på annan ort. I städerna är förhållandet det motsatta. I exempelvis Uleåborg bodde 2021 cirka 15 000 jägare, men flera tusen av dem var medlem i någon annan förening. Enligt prognoserna berör den här utvecklingen hela landet.

Belastande teman

Vissa teman innebär ytterligare belastning. I vargfrågan upplever man sig sitta i kläm mellan barken och trädet, det vill säga i en politisk knipa. Likaså irriterar den växande byråkratin.

Förändringarna i boendestrukturen ger upphov till avsevärda skillnader i föreningarnas verksamhetsförmåga och resurser. Medlemsantalet varierar från knappa hundra till dryga tiotusen. Det allra mesta av skjutproven och jägarexamenstillfällena sker i städerna medan jakten bedrivs på landsbygden. Jakttillståndskön till statens marker växer i takt med att städerna och kranskommunerna fylls på med folk.

Även om klimatförändringen framskrider och debatten om naturförlusterna ökar så fortsätter flera viltstammar – i synnerhet klövdjuren – att växa och de stora rovdjuren följer dem tätt i klövarna. I tätorterna finner vi alarmerande koncentrationer av viltolyckor. De belastar storviltsassistansens jägare genom vaknätter och utryckningar. Behovet av viltförvaltning och viltdata minskar inte alls utan tvärtom ökar.

Jaktvårdsföreningarna sköter dessutom om jaktförbuden, förändringarna i markägarstrukturen och de snabba förändringarna i naturen. Placeringsbolag köper upp skog och vindkraftverken byggs ut i rask takt, vilket splittrar naturen. Konsekvenserna för naturen och djurlivet av den här utvecklingen visar sig längre fram. Dessutom grundas skyddsområden, vilket ökar jaktförbuden och försvårar planeringen för vilthushållningen.

Tjänsterna behövs, men…

Jaktvårdsföreningarnas och jaktföreningarnas tjänster behövs, inte enbart för jakten utan också för att de är samhällsbärande. I sinom tid kommer också nya främmande arter och arter som gynnas av klimatförändringen att kräva reglering.

Men urbaniseringen förändrar våra värderingar och jakten utgör en ständig måltavla för etiska och moraliska bedömningar. Behovet att reglera viltstammarna, viljan att jaga, den ekologiska bärkraften och jaktens kulturella bindningar räcker inte längre till för att rättfärdiga jakten. Samhällsaktörerna kräver mera och nya infallsvinklar träder fram. Även den överstatliga lagstiftningen ifrågasätter traditionerna. Branschen är konfliktkänslig!

Det här är sammanhanget som jv-föreningarna arbetar i. Det är svårt att klara alla uppgifter som förväntas bli skötta med frivilliga krafter. Skillnaderna mellan föreningarnas resurser är allt för stora för att de ska kunna hålla samma nivå på verksamheten och tjänsterna. Det krävs förenade krafter, förnyelse, nya resurser och ett professionellare grepp, men hur klarar vi den balanskonsten utan att förlora lokalförankringen och talkotraditionen?

Jv-föreningarna förtjänar ett utvecklingsprogram

Finlands viltcentral vore den självskrivna koordinatorn för beredningen av ett utvecklingsprogram som definierar utvecklingsmålen i nära samarbete med föreningarna. Till det viktigaste hör att vi fastställer målen utifrån de regionala och lokala tjänsterna och deras behov eftersom de skiljer sig åt på olika håll i landet.

Yrkesmässig verksamhetsledning vore ett klokt och ändamålsenligt mål, men en resurstilldelning ur jaktvårdsavgifterna skulle kräva en omfattande våg av sammanslagningar av jv-föreningar i hela landet och sannolikt även en höjning av jaktvårdsavgiften. Därför behöver vi planmässighet och formulerade mål.

Finlands viltcentral och viltcentralens jvf-stöd är avgörande för stödet till jv-föreningarnas verksamhet. Det bör förstärkas rejält och dialogen mellan viltcentralen och jv-föreningarna bör förtätas. Stödåtgärderna bör kanaliseras regionalt eftersom det på regional nivå finns avsevärda skillnader i behovet av stöd och utveckling.

Dessutom finns det gott om enskilda åtgärder som skulle förbättra tjänsterna för både jägarna och samhället. De skulle dessutom skapa större öppenhet och effektivitet i verksamheten.

Några exempel: Medlemskåren i jv-föreningarna borde ha en bredare bas, den frivilliga jaktövervakningen borde omvärderas i sin helhet, och verksamheten på och underhållet av skjutbanorna borde göras i ett tätare samarbete med försvarsmakten och landsförsvarsföreningarna.