Säker säljakt på isen

Jakten på gråsäl och östersjövikare har i tusentals år varit ett traditionellt sätt att försörja sig på vid våra kuster. Men under de senaste hundra åren har sälstammarna i Östersjön varierat kraftigt. Numera går det bra för sälarna; enligt vissa uppskattningar blir gråsälarna fem procent fler per år.

Vårjakten ute på isflaken

– Våren är tiden då sälarna får ungar och byter päls, och tillbringar mycket tid på isen. Gråsälen vilar ofta nära iskanten eller på mindre flak medan vikaren gör det mera mitt på, vid öppningar som den har gjort själv i isen, berättar viltchef Stefan Pellas på Kust-Österbotten.

På säljakt rör sig jägarna vanligen längre sträckor med en större båt som är 8 till 10 meter lång. När de har nått ett isflak fortsätter de med en jolle eller en roddbåt, och en skridstång på isen. Det går inte att närma sig sälarna med storbåten eftersom de flyr långt innan båten har hunnit nära.

– Man ska vara försiktig och kamouflerad, och avancera långsamt för att ta sig närmare än 300 meter, upplyser Pellas.

En stor del av jakten handlar om att ta sig fram bland isflaken och spana med kikare. Det kan alltså ta väldigt lång tid att hitta sälar. Isläget i Bottenviken, liksom i den övriga Östersjön, varierar från år till år och påverkar säljakten väldigt mycket. Om också stränderna är frusna så går det kanske inte att komma ut med båt. Då gäller det att ta sig ut till öppet vatten, i synnerhet för att hitta gråsäl. Under sådana förhållanden är det enormt tidskrävande att ta sig fram på isarna.

– Dessutom kan isflaken vara enormt stora; ibland från Jakobstad ända till Kemi, berättar Pellas.

Isflaken i ständig rörelse

– Ute på havet befinner sig isflaken i ständig rörelse och kan driva tiotals kilometer på en dag. På våren är Bottenviken ett levande islandskap, fortsätter Pellas.

Den som rör sig med båt bland isflaken måste enligt Pellas vara förutseende och uppmärksam. En ränna som öppnar sig kan visa sig vara en återvändsgränd som i värsta fall sluter sig bakom båten eller när jägarna befinner sig på isen. Isflak som driver mot varandra har kraft att trycka upp båten på isen eller in under isen. Och bägge alternativen är illa för jägarna. När rännan sluter sig kan säljägarna hitta sig själva och båten uppe på isen. Även med packisen är det skäl att vara försiktig.

– Packisen kan torna upp sig till flera meters höjd, samtidigt som det finns ännu mera is under vattenytan. Ett isflak under packisen som plötsligt lossnar skjuter upp högt över vattenytan och låter sig inte hejdas av någon båt. Det har hänt att ett sådant isflak har vält en båt. Det är alltså bäst att hålla sig borta från packis med båten, varnar Pellas.

Säljakten kräver utrustning

Säljakten ute på vårisarna kräver att jägaren rustar sig med omsorg. Isläget lever hela tiden med havsströmmarna och på sina ställen kan isen vara väldigt tunn. Där ute måste jägarna kunna avläsa läget och fortlöpande prova isens tjocklek. Överlevnadsdräkten är oumbärlig för säljägare.

Det gäller för jägaren att på långt håll få syn på sälen där den vilar på isen och skjuta det fällande skottet på längre håll än vanligt. En kvalitetshandkikare och ett noga inskjutet, träffsäkert gevär med kvalitetsoptik är oumbärliga verktyg på säljakten.

Pellas rekommenderar så kallade varmintpatroner där kulorna splittras vid träffen. Vid en eventuell bom blir det inga rikoschetter som far iväg långa vägar.

Varmintpatronen har dessutom den fördelen att sälen stannar där den ligger, utan att kunna smita ner i vattnet.

Ansmygning med skredstång och kamouflage

Till svårigheterna med säljakten hör ansmygningen inom skotthåll på ett öppet isfält utan att bli upptäckt av den skarpögda sälen. Jägaren bär vit snödräkt och avancerar på en vitmålad skredstång – en lång och bred skida med en vit skärm längst fram. Han avancerar lugnt och jämnt rakt mot sälen, vilket gör det svårare för den att upptäcka honom.

– Dessutom är det noga med ansmygningsriktningen; vinden ska komma från sidan eller emot jägaren. Om sälen känner doften av människa så smiter den direkt. Även när man ror ska man vara uppmärksam och tyst, och årorna får inte plaska, fortsätter Pellas.