Nödvärn på jakt

Enligt strafflagen kan man göra sig skyldig till jaktbrott och grovt jaktbrott enbart på jakt. Men den juridiska definitionen på ordet jakt avviker klart från den allmänspråkliga betydelsen. Att döda ett vilt betraktas juridiskt sett och enligt jaktlagens 2 § alltid som jakt, oavsett om gärningen gjordes på en ”riktig jakt” eller om gärningsmannen saknade jaktkort. En person som oavsiktligt kör ihjäl en hare har juridiskt sett jagat.

Levandefångst räknas också som jakt. Den som ringmärker vilt i forskningssyfte ska därför se till att hen gör det i enlighet med jaktlagens bestämmelser. Som jakt räknas även att i fångstsyfte spåra ett djur, med eller utan hund. Den som utan jaktlicens spårar ett vilt för att döda det begår också ett jaktbrott. Bestämmelserna om jaktbrott kan med andra ord tillämpas på en mängd situationer.

Ansvarsfrihetsgrunderna

I fjärde kapitlet av strafflagen stadgas om ansvarsfrihetsgrunderna, det vill säga de omständigheter som friar den brottsmisstänkta från straffansvar. Gärningen uppfyller alltså kriterierna för ett jaktbrott, men gärningsmannen frikänns eftersom kriterierna för ansvarsfrihet är uppfyllda.

Ansvarsfrihetsgrunderna kan indelas i berättigade och ursäktliga. När kriterierna för ett berättigande är uppfyllda kan gärningen betraktas som juridiskt sett berättigad trots att den enligt strafflagen är straffbar. När kriterierna för ursäktlighet är uppfyllda är gärningen juridiskt sett lagstridig, men ändå ursäktlig och därför godtagbar. När kriterierna för berättigande eller ursäktlighet är uppfyllda frikänns således gärningsmannen.

Nödvärn

Strafflagens bestämmelser i 4 kap 5 § om nödvärn är i jaktligt avseende de viktigaste av ansvarsfrihetsgrunderna i strafflagen. Med nödvärn avses en situation där en person tvingas försvara någonting som är juridiskt skyddat – exempelvis egendom, människoliv eller hälsa – för att avvärja en omedelbar och tvingande fara.

Med andra ord är försvaret berättigat när det som försvaras är värdefullare än det som offras. Men försvaret kan vara ursäktligt även om det som offras skulle vara värdefullare; om situationen är oväntad eller tvingande, eller om det som försvaras är särskilt viktigt för den som försvarar.

Defensivt nödvärn

Ett specialfall av nödvärn är sådant där handlingen riktas mot en angripare. I det typiska fallet är det ett vilt djur som attackerar en jakthund eller en människa. Här talar vi om defensivt nödvärn där försvarshandlingen är berättigad även om värdet på angriparen skulle vara större än värdet på det som försvaras. Men inte heller här får skillnaden i värde vara orimligt stor. Ett människoliv är dock oersättligt dyrbart och därför är det alltid berättigat att rädda livet på en person. Vid ett angrepp på egendom – exempelvis en jakthund – bör dock försvararen väga värdet på hunden mot värdet på det angripande djuret.

Ett sätt är att jämföra det gångbara värdet på egendomen, det vill säga försäljningsvärdet, med naturskyddsvärdet på det vilda djuret. Naturskyddsvärdet på en varg, björn och järv är så stort att det inte nödvändigtvis är berättigat att skydda en ekonomiskt mindre värd jakthund vid ett angrepp. Vid nödvärn där man åberopar ansvarsfrihet på ursäktliga grunder är det tillåtet att beakta egendomens känslomässiga värde och betrakta försvarshandlingen som ursäktlig.

Förhöjd omsorgsskyldighet

På jakt gäller förhöjd omsorgsskyldighet – enligt både lag och rättspraxis. I praktiken ska jägaren således vara särskilt omsorgsfull i alla sina handlingar för att inte göra sig skyldig till brott, inte ens av oaktsamhet.

Den förhöjda omsorgsskyldigheten inkluderar all jaktlig verksamhet som kan leda till lagstridiga konsekvenser och skada miljön. Begreppet miljö inkluderar här natur, bebyggelse och andra människor. Även en osannolik risk för att jakten ska orsaka skada av ovannämnda art utgör enligt juridisk praxis ett tvingande skäl att avbryta jakten.

Ett brott mot omsorgsskyldigheten kan göra det omöjligt att åberopa tvingande skäl. Jägaren har en förhöjd skyldighet att undvika situationer där hen blir tvungen att försvara sig mot ett angripande djur. Alltså ska en jägare inte släppa sin hund i ett område där hen vet att det förekommer vargar. Om jägaren ändå gör det och nödgas skjuta en varg för att försvara sin hund kan handlingen inte betraktas som juridisk försvarbar.