Helmi-projektet ger resultat

Ett intressant exempel hittar vi i Naturaområdet i Nummi-Pusula där forskarna har följt med boplundringen i fyra sjöar ända sedan projektet började.

Vid sjön Koisjärvi har man satsat på jakt med ställande hund och ett nätverk av kamerabevakade åtlar. Vid sjön Savijärvi har projektjägarna vaktat vid åtlar med värmekamera. Vid Kutsilanselkä har jägarna satsat på en kombination av vaktande vid åtlar, gillrade fällor och jakt med hund. Vid samtliga tre sjöar har mårdhundsjakten varit heltäckande och effektiv. Så sent som 2022 blev en majoritet av konstbona vid stränderna plundrade, men i våras gick det tvärtom; de flesta undgick plundring. Knappt några bon alls gick förlorade till mårdhundarna. Det var oftast kråkfåglar och grävlingar som stod för boplundrandet och i mindre utsträckning rävar.

När projektet inleddes var det mårdhunden som var äggbanditen nummer ett, så det gällde att kvickt sätta pli på den. Med buffertzonerna inräknade har jägarna under projekttiden eliminerat cirka 500 mårdhundar och 40 minkar. Detta torde vara omfattningen som krävs för att livet ska bli bättre för sjöfåglarna i södra Finland.

Nu har det blivit svårare att fälla rovdjur på objekten, vilket ju är meningen. Vi har även tagit rävar, mårdar, grävlingar och kråkfåglar, trots att projektet i första hand handlar om mink och mårdhund. Arbetet tar aldrig slut eftersom rovdjurstätheterna hastigt skulle återgå till utgångsläget om vi slutade jaga.

På det fjärde objektet i Nummi-Pusula, Vaanilanlahti, har vi trappat upp jakten, men där har det handlat om punktinsatser och fällningarna har blivit färre. Ingen överraskning således att nästan alla konstbon blev plundrade i våras! På delad första plats i brottsregistret kommer mårdhundarna och kråkorna, men även grävlingarna och rävarna har hållit sig framme, om än i blygsam skala.

Ställande hundar ger snabbaste resultatet

Om jakten bara omfattar en del av ett område så räcker det inte till för att bryta ett tillstånd där häckningen omintetgörs redan när äggen läggs eller ruvas. Därför blir nästa steg i Vaanilanlahti att utvidga projektjakten.

Positivt är ändå att vi kunde sätta stopp för mårdhundens härjningar med flera fångststrategier. Den snabbaste och kraftigaste effekten nådde vi i Koisjärvi där vi jagar med ställande hundar och drygt 20 kamerabevakade åtlar.

En vändning till uppgång att vänta?

Om det går att freda större delen av bona från mårdhundar, minkar och kråkfåglar så överstiger produktionen av ungar den del av avgången som jägarna inte kan påverka. Till den övriga avgången hänför vi vädret när ungarna är små, rovfåglar, stora gäddor och övervintringen.

Vi håller på och trappar upp minkjakten i Helmi-områdena och på många objekt pågår en iståndsättning av livsmiljön. Den mångåriga utförsbacken som sjöfåglarna i projektområdena befinner sig i kommer därför förhoppningsvis att vända till en uppgång inom några år.

Det enda relevanta måttet på hur väl fångsten har lyckats får vi genom att inventera fågellivet. Efter den långa utförslöpan kan vi ändå inte vänta oss att nya häckande fåglar ska uppenbara sig som på beställning. Men vi har gott hopp om att det ska gå att återställa den forna artrikedomen också i fågelsjöarna i Nummi-Pusula. På köpet bevarar vi platserna som fina objekt för hållbar sjöfågeljakt.

Syftet med mårdhundsprojektet, som drivs av Åbo universitet och bekostas av jord- och skogsbruksministeriet med Sotka-finansiering, är att undersöka hur väl Helmi-jakten fungerar. Projektjägarna har gjort försök med konstbon i terrängen. Informationen rör sig åt båda hållen för att vidareutveckla jakten.

Mera kunskap om invittring av slagfällor för mink

När vi väl har fått pli på boplundrandet blir det minst lika viktigt att hålla koll på predationen som riktar sig mot kullar och vuxna fåglar. På ett litet objekt räcker det med en enda mink för att omintetgöra en stor det av tillskottet av fågelkullar som vi har skapat genom att fälla mårdhundar.

Ett flertal externa minkspecialister har deltagit på talkobasis i projektet för att utveckla minkjakten med slagjärn. Genom att göra detaljerade anteckningar har jägarna sammanställt ett fångstmaterial om bortåt 200 minkar.    

Till de intressantaste observationerna hör jämförelsen av dragningskraften hos doften av honmink jämfört med doften av hane. Hondoften visade sig vara klart attraktivare. Därför har det inletts ett standardiserat partest på tiotals fångstpunkter i Nyland, Södra Savolax, Norra Savolax och Sydöstra Finland. Där ska man fånga mink med två identiska fällor, den ena invittrad med hondoft och den andra med handoft. Syftet är att klarlägga i hur hög grad könet på minkdoften påverkar fångsten.

Partestet görs på platser som redan har jagats effektivt eftersom målgruppen är de svårfångade individerna, det vill säga att (bland annat) narra vuxna honor att kika in i fällan. Projektet samlar in data som förhoppningsvis kommer att göra det möjligt att knipa den allra sista minken!

Krävs heltäckande jakt för att bli kvitt mårdhunden

Åren 2021 och 2022 följde forskare på Åbo universitet med hur tio gps-försedda mårdhundar strövade i Nummi-Pusula.

I motsats till gps-mårdhundarna i norra Finland och skärgården så stannade de sydfinska mårdhundarna under våren på begränsade områden, oftast inte mer än 200 till 300 hektar. Men självfallet förekom det individuella avvikelser. En av mårdhundarna gjorde en slingrande långfärd på ungefär 60 kilometer ända till Loppi där den stupade vid en åtel. I den andra ytterlighetsändan fanns en mårdhund som tryckte i vassen i Koijärvi och höll sig inom ett kilometerstort område.

Det här ska jägare tänka på när de planerar att jaga effektivt. I landets södra delar blir det lätt kvar en mårdhundsbank inuti ett projektområde som inte blir jagat på grund av jaktförbud, för att jägarna är för få eller för att förhållandena är för besvärliga för att nå ett heltäckande jakttryck.

Det bör finnas kamerabevakade åtlar jämnt fördelade över området, minst en åtel per 200 hektar. På det viset kommer en majoritet av mårdhundarna att bli fångade på bild. Men det vore ingen överdrift att ha en åtel per kvadratkilometer för att också nå individerna som håller sig med pyttesmå revir.

Arbetet som Helmi-fångstgruppen i Nummi-Pusula har uträttat är ett skolboksexempel på hur jakten med ett nätverk av kamerabevakade åtlar ska bedrivas. Det finns nu vetenskapliga bevis på att projektjägarna har fått mårdhundsstammen att kollapsa och hållas på en miniminivå. Den heltäckande jakten, talkoandan som överskrider föreningsgränser och den välkomnande inställningen till utomstående jägare utgör nycklarna till framgången.