Projektledare Vesa Koskikallio på Helsingfors stad och ansvariga naturmästaren Sanna Kähkölä på Stara, Helsingfors stads egen byggtjänst, får å yrkets vägnar hantera påstötar om fältharar och kaniner som ställer till med skador. De här två svarar också för decimerandet genom att förmedla jaktuppdrag till specialiserade jägare.

Enligt Koskikallio och Kähkölä har kaninerna minskat avsevärt sedan toppåren medan fälthararna har ökat. Som helhet betraktat har fällningarna ändå minskat och ligger (sammanlagt för kaninerna och hararna) i Helsingfors på i genomsnitt 100 till 200 per år. Helsingfors stad publicerade 2010 en kaninrapport med statistik om metoderna som användes för kaninjakten och den totala fångsten. 2009 fångades nästan 4 000 kaniner i Helsingfors.

– Det är i synnerhet sjukdomarna som har decimerat kaninpopulationen, men trots att kaninerna har blivit färre så uppstår det fortsättningsvis sociala konflikter och vi får fortfarande in kundkommentarer om kaninskador. Det görs observationer i synnerhet i koloniträdgårdarna och i parkerna, berättar Kähkölä.

De gamla knepen fungerar fortfarande

Kaninjakt med jaktbåge är för många en gammal bekanting och bågen är fortfarande en favorit när det gäller att decimera kaninerna och hararna, i synnerhet i slutna områden som koloniträdgårdarna.

– I övriga områden som är öppna för trafik använder vi mest fällor för kaninerna. Tidigare när det fanns mycket kaniner använde vi också nät i trädgårdarna, minns Koskikallio.

Användningen av skjutvapen i stadsmiljö ska helst undvikas. Finkalibriga och ljuddämpade hagelgevär som användes förr används inte längre för att fälla harar och kaniner i Helsingfors. Under kanintoppåren fångades största delen av kaninerna med fällor som fångar levande, illrar och skjutvapen. Dagsläget kräver inte längre samma bredd i verktygslådan.

Jakten kräver kunnande

Enligt Kähkölä och Koskikallio är det en oerhört erfaren och kompetent grupp av frivilliga bågskyttar som sköter bågjakten inom staden. Omsättningen bland medlemmarna i gruppen är liten och den väljer noggrant och själv sina medlemmar utifrån erfarenhet, den speciella urbana miljön och säkerheten.

– Gruppen beviljas varje år jakttillstånd för de områden som staden fastställer. För fångsten med fällor står huvudsakligen stadens egna fångstmän, berättar Kähkölä.

Kanin- och harjakten i urbana områden kräver ett utvecklat omdöme och socialt öga för spelet. Allt emellanåt händer det ju att utomstående råkar se en pågående jakt och då bör jägaren kunna förklara vad han gör och varför, och svara öppet och sakligt på frågor.

Jakten förläggs till skymningen

I princip förläggs sådan jakt som sker i bebyggelse och livligt besökta grönområden alltid till skymningen. Säkerheten hör till det viktigaste att ta hänsyn till och därför förläggs jakten till tider på dygnet då ett minimum av folk är i rörelse.

Fälthararna och kaninerna är kvälls- och nattaktiva djur, och beteendet förstärks av att stadsborna är aktiva på dagen. Vilket betyder att skymningen är den bästa tiden för aktiva jägare.

När de beväpnade jägarna sätter igång börjar de med att meddela polisen. Den som i skymningen möter en jägare med hagelgevär eller pilbåge börjar säkert undra vad som pågår och därför underrättar jägarna alltid polisen på förhand, så den slipper rycka ut i onödan för att kolla upp beväpnade figurer.

– I det stora hela rullar kanin- och harjakten på som den ska och eftersom vi har lång erfarenhet av verksamheten så har vi också kunnat utveckla den. Dagsläget på kaninkanten är lyckligtvis inte lika besvärligt som det var under kanintoppåren, berättar Koskikallio och Kähkölä.

 

---

 

Kvällsjakt i stadsträdgården

Till jaktsällskapets fångstområden hör också stadsträdgården där äppelträden och plantodlingarna lockar till sig fältharar, kaniner och rådjur i stora skaror. Området är inhägnat, men det hindrar inte dessa våra matgäster. Om nöden det kräver så gräver de sig in under stängslet.

Vårt sällskap har en nyckel till porten så vi kan ta oss in på kvällen efter stängningsdags. Här ska jag berätta om en typisk kvällsjakt.

Vi stämmer träff i kvällningen utanför trädgårdsporten. Sedan tassar vi försiktigt och ljudlöst in genom porten med jaktbågarna i händerna och pannlamporna klara. Vi har tillstånd av Finlands viltcentral att använda belysning för har- och kanindecimeringen, men jakten börjar innan det mörknar och vi avslutar den oftast när lamporna verkligen skulle behövas.

Trots pannlamporna blir jägarna, när mörkret tätnar, ofta narrade av hararna. Trädgården är rätt öppen och ofta försvinner hararna innan vi ens har kommit nära dem.

Vi avtalar att vi börjar med att kamma igenom området, så att envar smyger på sitt håll, och därefter ställer vi oss på pass vid rutterna som djuren brukar följa. Alltså vägarna som jössarna tar när de passerar stängslet. I typiska fall – och så även nu – stöter vi på ett par harar medan vi smyger, men trots våra ansträngningar upptäcker de oss innan vi upptäcker dem. Slutligen avtalar vi om passen och börjar vänta.

Efter hand som det skymmer blir det fler observationer. Hararna uppenbarar sig från olika håll, somliga från traktorerna och somliga från förrådsbyggnaderna medan andra kryper in under stängslet. Jag ser hur en hare lugnt kommer skuttande upp för backen och försvinner in under buskarna. Den dyker inte upp igen bakom buskarna och jag vet att där bakom finns en gräsplätt på några ar, så jag antar att den har stannat där för att äta. Jag smyger mig mot buskarna, spänner försiktigt bågen och rör mig steg för steg i sidled utmed buskarna, beredd till skott. Gräsplätten öppnar sig framför mig och där, alldeles intill buskarna, trycker fältharen. Den har lagt öronen utmed ryggen och lagt sig, försöker väl gömma sig eftersom den har hört mig komma. Jag höjer bågen och kramar iväg pilen. Så blir det en jösse till middagsmat och en jösse färre i trädgården.

Den här jakten bland traktorhallar, förrådsbyggnader, virkesstaplar och jordhögar liknar ingen annan jakt. Att smyga och narra fältharar är intensivt och spännande, och kräver att jägaren tar hänsyn till en hel del som är nytt. Haren kan efter träffen bli liggande i en så trång vrå att jägaren omöjligt når den hur han än försöker. Men inte ens med en jaktbåge går det att skjuta var som helst eftersom pilen kan fortsätta flykten en överraskande lång väg efter träffen om den studsar mot asfalt bakom haren.

Dessutom förändras jaktens karaktär efter hand som året framskrider. De unga hararna som dyker upp i början av säsongen är ofta lättare att narra än de vuxna som har några års erfarenhet av trädgårdsvisiterna. Man behöver inte överraska haren mer än några få gånger på samma ställe så ändrar den rutten och tidtabellen. De äldsta krabaterna lägger benen på ryggen direkt för minsta lilla tecken på fara.

Kvällens saldo landar på ett par fällda harar och många observationer. Den här jakten gick fint, men efter hand som säsongen framskrider blir jägarna tvungna att möblera om i uppställningen. Även om jakten i stadsträdgården inte kan kallas traditionell så är den ett trevligt komplement till den normala jakten och jägaren lär sig varje gång någonting nytt.