Vitsvanshjorten har blivit det främsta viltet i de södra och sydvästra delarna av landet. Vid det senaste decennieskiftet rådde samsyn om att stammen skulle skäras ner i området med tät stam sydväst om linjen Helsingfors-Tammerfors-Björneborg.

Enligt Naturresursinstitutets senaste uppskattning var hjortstammen i fjol våras (2024) cirka 22 procent mindre än för fyra år sedan. Nedgången var störst i området med den allra tätaste stammen.

På sina håll har den kraftiga decimeringen fått jägarna att oroa sig för att nedskärningen av den här värdefulla viltresursen ska gå till överdrift samtidigt som rovdjurens predationstryck mot hjortarna ökar.

De regionala målen ger ramarna för beskattningsplaneringen

Finlands viltcentral är indelad i femton regioner med var sitt regionalt viltråd (RVR). Viltråden består i sin tur av företrädare för jaktvårdsföreningarna och vissa intressegrupper. Viltråden fastställer för varje älghushållningsområde och för tre år i taget ett målspann för hjortstammens täthet. Spannet uttrycks som antalet individer per 1000 hektar i kvarstående stam efter jaktsäsongen.

Föregående gång som målsättningarna fastställdes var våren 2024. I de södra och sydvästra delarna av landet är viltrådens målspann i regel väldigt vida, vilket ger svängrum på lokal nivå för hur hjortarna ska skötas.

Naturresursinstitutet publicerar sin årliga uppskattning av hjortstammen i mars. Som källmaterial använder institutet en stor mängd data som jägarna har tagit fram – bland annat den uppskattade kvarstående stammen, observationerna som jägarna gör under pågående jakt och SRVA-statistiken – och forskningslitteratur. För ytterligare information om systemet, se luonnonvaratieto.luke.fi > svenska.

Notera dock att uppskattningen alltid innehåller smärre osäkerheter trots det omfattande datamaterialet. Ju mindre område som vi granskar desto större blir osäkerheten. Det här ska vi hålla i minnet exempelvis när vi studerar siffrorna för hjortstammen i en enskild jaktvårdsförening. Det kan förekomma avsevärda skillnader mellan olika jägares uppfattning. Jägarnas lokalkännedom utgör mycket riktigt en primär faktor för hur licenserna används och hur de riktas till skadeutsatta områden med mycket hjortar.

Med hjälp av uppskattningen kan vi åtminstone på ett ungefär sluta oss till var hjortstammen i ett älghushållningsområde ligger i förhållande till viltrådets mål. Ska vi alltså ha fler hjortar eller färre för att nå det målsatta spannet? Eller befinner sig stammen kanske redan där som den ska vara?

Utifrån resultatet gör jaktvårdsföreningarna i älghushållningsområdet upp beskattningsplanerna, dels för hela området och dels för sitt eget område.

Med samlicens kan jakten riktas rätt

Finlands viltcentral gör sitt licensövervägande utgående från beskattningsplanerna, de regionala målen och uppskattningarna av stammen. Under de senaste åren har viltcentralen uppmuntrat jägarna i området med tät hjortstam att ansöka om mycket licenser och har i regel också beviljat dem. Men i somras beslöt viltcentralen vid handläggningen att ändå – och på sina håll även i området med mycket hjortar – bevilja färre licenser än vad jägarna ansökte om, detta på grund av de ovannämnda faktorerna.

Om viltcentralen besluter att bevilja någon ansökare färre licenser än denna ansöker om ska enligt rådande rättspraxis samtliga ansökare inom samma jaktvårdsförening behandlas på samma sätt; samtliga ansökande ska beviljas lika många licenser i förhållande till arealen. För vitsvanshjortens vidkommande är rättspraxisen en smula oändamålsenlig eftersom hjorten är en mycket mer lokal art än älgen. Hjortförekomsterna kan variera rejält inom en jaktvårdsförening eller till och med inom en enskild jaktförening. Viltcentralen är ändå skyldig att följa denna praxis.

Med en samlicens går det lättare att rikta licenserna dit där de behövs. Hur jaktlicenserna används och riktas inom en samlicens är nämligen en intern fråga som viltcentralen inte lägger sig i.

Jaktlicenserna måste inte användas

I sista hand är det licensinnehavarna, jaktföreningarna och de enskilda jägarna som besluter om var och när de skjuter eller låter bli att skjuta. En beviljad licens innebär alltså ingen skyldighet att använda den! Den grundläggande principen är att avskjutningen ska vara hållbar. Vi ska alltså inte enbart räkna med hjortarna som jägarna fäller utan också med den övriga dödligheten, orsakad av bland annat rovdjuren och trafiken.

Finlands viltcentral begränsar sig inte till att bevilja jaktlicenser utan sköter också ett antal uppgifter som är fastslagna i viltförvaltningslagen; att främja hållbar vilthushållning, följa med viltstammarnas hållbarhet och livskraft, och att producera expert-, utbildnings- och rådgivningstjänster i anslutning till jakten, vilthushållningen och viltet.

Viltcentralen kan ge rekommendationer och råd för hur hjortstammen ska skötas, men den bästa lokalkännedomen om hjortarna kommer alltid att finnas ute på fältet bland jägarna och de övriga aktörerna på orten.