Vilket är jaktens värde?
En kollega till mig berättade en gång för många år sedan att han alltid osäkrade sitt gevär när han hörde någon åberopa ett ”värde”. Bildlikt talat, självfallet. Bakom det här låg det välkända faktum att begreppet värde är dunkelt och mångtydigt. Alla värden är inte heller direkt mätbara. Det här har man redan för länge sedan insett i viltbranschen, att döma av hur försiktigt forskningen under de senaste hundra åren har tagit ställning till jaktens ekonomiska värde. Det finns statistik på det fällda viltets penningvärde, men synnerligen lite material om hur mycket jägarna uppskattar jakten.
Som bekant tillfredsställer jakten behov av allehanda slag och utgör en värdefull verksamhet för jägarna. Över hälften av jägarna i vårt land ansåg i en enkät för ett antal år sedan att jakten utgjorde en viktig del av deras livsstil. Men hur omvandlar vi värdet på jakten som en verksamhet till euro? Vi grep oss an frågan i den gemensamt finansierade undersökning som Finlands viltcentral och Naturresursinstitutet nyligen gjorde. Där undersökte vi hur mycket tid och pengar som jägarna under fjolåret hade lagt ut på sina jakt- och viltvårdsresor.
Jaktens värde kan uttryckas som ett bruttovärde och ett nettovärde. Bruttovärdet bildas av de pengar som jägarna lägger på jakten och av det så kallade konsumentöverskottet. Mängden pengar som jägarna lägger på jakten bildar den undre gränsen för jaktens bruttovärde. Nettovärdet, det vill säga konsumentöverskottet, visar jaktens ekonomiska välfärdseffekter för jägarna och ger i teorin en sannare bild av jaktens värde. Fastställandet av nettovärdet är ändå behäftat med ett antal svårigheter och uttrycker därför närmast storleksklassen på värdet. Vi känner ju bland annat till att växelvalutan vid jakt inte alltid är pengar utan någon annan nyttighet eller gentjänst. I vår nyligen avslutade undersökning mätte metoden som vi använde för resekostnaderna den direkta penninganvändningen och olika bruksvärden med anknytning till typiska jakt- och viltvårdsresor. I motsats till pilotstudien som vi gjorde i fjol fäste vi inte uppmärksamhet vid exempelvis anskaffningar av redskap och utrustning utan fokus låg på jakten i vardagen. När vi försöker få ett grepp om helheten är det skäl att hålla den här forskningsmässiga avgränsningen i minnet.
Vad betalar vi för och vad betalar vi inte för?
De enkäter om jaktens kostnader som har gjorts under tidigare decennier visar att dagens jägare lägger ut mera pengar än förr, i synnerhet på resor, redskap och utrustning. Av exempelvis jaktturisterna var det i fjol bara ungefär var tionde som på sin sista resa för året anlitade allmänna kommunikationsmedel. För färre än var tionde blev det inga utgifter alls för användningen av personbil
Förändringarna framskrider dock inte lika fort i alla avseenden. Jägarna har inte vilja eller ens möjlighet att betala för alla tjänster. Vår undersökning visar att det är väldigt få som hemma i eget land köper färdiga jaktresepaket eller program- och rekreationstjänster. Vid resor inom landet är det vanligt att jägare inte behöver tjänster eller kanske inte ens är medvetna om att det finns sådana. Situationen är en annan när en finländare reser utomlands eller när en utländsk jaktturist kommer till Finland för att jaga. I vår undersökning tog vi egentligen inte upp den internationella aspekten, men den visade att andelen jägare som 2016 jagade utomlands var närapå den samma som 2008 – cirka fyra procent.
Finländska jägare betalar fortsättningsvis väldigt sällan för boendet. I runda slängar var det minst 22 000 personer (7 % av de finländska jägarna) som under fjolåret betalade för boendet på sin jaktresa. En jämförelse: under 2008 betalade 11 procent av jägarna minst en gång för boendet under jakten.
Trots att siffrorna är ungefärliga så visar de hur utpräglat självständig den inhemska jaktturismen är till sin natur. För många jägare betyder en jaktresa ett veckoslut i hemtrakterna, på stugan eller som gäst hos släktingar.
Håller jaktens ekonomiska värde på att förändras?
Så sent som på 70-talet utgick de ekonomiska beräkningarna från att nästan alla som hade betalat jaktvårdsavgiften också jagade – och lade ut pengar på sitt jagande. I det här avseendet har det under de senaste decennierna skett en avsevärd förändring. För allt fler personer utgör jaktvårdsavgiften den enda utgiftsposten. Av de personer som under åren 2012 till 2015 betalade jaktvårdsavgiften var det i genomsnitt drygt 208 000 (68 %) som jagade medan cirka 100 000 personer inte gjorde det. Enligt materialet som samlades in vid undersökningen, jämförelsematerialet (institutets jaktstatistik) och våra beräkningar så fanns det år 2016 ungefär lika många eller aningen färre finländska jägare som hade jagat och lagt ut pengar på sitt jagande som under de föregående åren. Antalet befinner sig dock helt klart i ett utförslut.
Sammanfattningsvis så finns det fortsättningsvis en stor skara jägare och de lägger ut allt mera pengar på sitt jagande. Detta innebär att jägarnas penninganvändning handlar om nationellt betydande summor och ekonomiska effekter. Enligt vår undersökning uppgick enbart utläggen för resandet under 2016 till minst cirka 110 miljoner euro. Det totala värdet på en jaktdag, beräknat utifrån jaktresans nettovärde, uppgick till mellan 170 och 242 miljoner euro och för viltvårdsresorna till mellan 123 och 180 miljoner euro om året. Jaktens värde handlar således inte om några småsummor!
Ytterligare läsning i ämnet
Jani Pellikka, specialforskare Naturresursinstitutet
Artti Juutinen, professor Naturresursinstitutet
Päivi Eskelinen, forskare Naturresursinstitutet
