Metoderna för uppskattningen av de små hjortdjurens stammar utvecklas

För älgstammen har vi ett förvaltningssystem som gör det möjligt att arbeta adaptivt. Det här innebär att vi planerar den årliga beskattningen utifrån långsiktiga mål. Med det här upplägget kan jaktföreningarna och jaktlagen fälla de rätta djuren, både kvantitativt och kvalitativt sett.

Vi behöver exaktare mätare

För att vi ska kunna ställa upp mål och kontrollera att vi når dem behöver vi mätare för en stams täthet, könsfördelning, åldersfördelning och produktion. Dessutom behöver vi data om mortaliteten genom jakt och mortaliteten genom övriga faktorer utanför jakten.

Beträffande vitsvanshjorten och rådjuret har vi inte tillgång till tillräckligt komplett information. Därför saknar vi också ett system för förvaltningen av bägge arterna. Sedan 2017 har Naturresursinstitutet uppskattat storleken på vitsvansstammen utifrån jägarnas rapporter om den kvarstående stammen, avskjutningsstatistiken och statistiken för viltolyckor. Dessutom använder institutet den uppskattade produktionen av kalvar och kid, bland annat utifrån publicerade undersökningar och uppskattningar av mortaliteten genom rovdjur.

Produktionen av kalvar och kid, och mortaliteten genom andra faktorer än jakten som påverkar en stams produktion varierar både geografiskt och från år till år. De här variationerna behöver vi veta mera om.

Omfattande projektarbete har gett resultat

I viltcentralens omfattande projekt för utveckling av hjortdjursförvaltningen (Hirvieläinten kannanhoidon kehittäminen) som finansierades av jord- och skogsbruksministeriet ingick, som ett av flera delprojekt, ett projekt i syfte att utveckla uppföljningen av de små hjortdjuren (Pienten hirvieläinten kannanseurannan kehittäminen). I det här delprojektet utredde vi i samarbete med Naturresursinstitutet och Åbo universitet vad som kan göras för att förvaltningen ska bli mera systematisk.

I Loimaa i Egentliga Finland anlades ett provområde där vi samlade in material av olika slag: jägarna bokförde sina synobservationer när de jagade, viltkameror tog bilder och frivilliga samlade in spillning enligt modellen som vi hade gjort upp för projektet. Syftet var att testa hur information av ett nytt slag skulle kunna användas i arbetet med att uppskatta storleken och strukturen på en stam. Vi använde oss också av den statistik för viltolyckor som SRVA-personal hade bokfört.

Synobservationerna bidrar

Det här grundliga forskningsarbetet gav oss en uppfattning om vilka funktioner som tjänsten Oma riista borde kompletteras med för att vi ska få fram den information som vi behöver om bland annat stammarnas struktur och produktion av kalvar och kid. Som modell fungerade funktionerna för älgjakten som jägarna använder när de under jakten skriver in sina synobservationer och fällningar i Oma riista.

Jakten på hjort och rådjur sker under aningen annorlunda former än älgjakten. Jägaren fungerar ofta självständigare när han sitter på egen hand i ett jakttorn och vaktar och spanar med kikaren. Därför faller det sig naturligt att jägaren skriver in sina observationer direkt i tjänsten Oma riista i stället för att låta informationen ta omvägen via jaktledaren.

Har nätverken av viltkameror framtiden för sig?

Med projektet utredde vi också hur ett nätverk av viltkameror ska se ut för att ge oss den information som vi behöver. Vi kartlade bland annat hur många kameror som är i användning och hur intresserade kameraägarna är av att delta i arbetet med att observera hjortdjuren.

Ett vanligt sätt att använda sin viltkamera är att sätta upp den vid en utfodringsplats för hjortar. På det viset får kameraägaren veta hur många och vilka hjortar som anlitar platsen. Däremot går det inte att få fram storleken på upptagningsområdet för ”kundkretsen” eller vilka hjortar som gärna uppehåller sig på utfodringsplatsen. Det här innebär att den inhämtade informationen kan vara väldigt missvisande. Vi behöver alltså information om hur många och vilka hjortar som rör sig på andra håll än alldeles nära utfodringsplatsen.

Jägarna skulle tillsammans kunna sätta upp kameror så att de bildar ett nätverk. Det skulle avkasta punktinformation om storleken på vitsvansarnas revir i trakten. Den här informationen skulle eventuellt också kunna användas vid uppskattningen av strukturen på hjortbeståndet i trakten och beståndets täthet.

Om den stora mängden bilder ska behandlas manuellt innebär det ett enormt arbete. Inom projektet undersökte vi därför också möjligheterna med automatisk algoritmbaserad  bildigenkänning som känner igen djurindividerna på bilderna; antalet, arten, könet och åldersklassen. Den här informationen vore värdefull för arbetet med att uppskatta stammens storlek och struktur men mycket utvecklingsarbete återstår att göra innan metoden kan användas på fältet.

Från teori till praktik

Projektet visade att systemet med synobservationer är det bästa sättet att få fram preciserad information om en hjortdjursstam. Jägarna har vanan inne med att registrera älgobservationer

och Naturresursinstitutet har det som krävs för att använda materialet vid uppskattningen av stammarnas storlek och struktur. Följande steg vore att komplettera tjänsten Oma riista med nya funktioner. I praktiken kräver detta också att vi utbildar jägarna och väcker deras intresse.

Observationerna skulle göra informationen om hjort- och rådjursstammarna exaktare, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att förvalta den eftersträvade stammen på samma sätt som vi förvaltar älgstammen.

 Mikael Wikström, specialplanerare, och Eerojuhani Laine, viltplanerare, Finlands viltcentral