Besiktning av viltskador i terrängen med drönare
I fjol anmäldes här i Finland drygt 7 700 skadefall som berättigar till ersättning enligt viltskadelagen. Vi undersökte om drönare kan göra det lättare att besikta viltskador i terrängen.
Till uppgifterna för en kommuns landsbygdsmyndigheter hör att på plats besikta sådana anmälda skador som berättigar till ersättning.
I samtliga fall utom sådana där tamrenar har blivit skadade ska en besiktning göras. Under fjolåret (2024) handlade de allra flesta fallen (drygt 6 300) om stora rovdjur som hade angripit renar. Vid skador på renar görs besiktningen i sådana fall där landsbygdsmyndigheterna bedömer det som befogat, i synnerhet i fall där skadorna drabbar något visst område eller någon viss renägare koncentrerat eller i stor omfattning, eller om det är något stort rovdjur som är ”gärningsmannen”.
Besiktningarna har också som syfte att förebygga missbruk och oegentligheter. Besiktningarna i terrängen kräver emellertid stora resurser eftersom i synnerhet renskadorna ofta inträffar på stort avstånd från tätorter och vägar. På grund av den stora tidsåtgången per fall blir färre än tio procent av renskadorna besiktigade. Det finns med andra ord ett uppenbart behov av att effektivera besiktningarna i terrängen!
Vårt drönartest
Under vårvintern testade vi möjligheterna att använda drönare vid besiktningar i terrängen; i Suomussalmi, i fem fall där ett rovdjur hade angripit renar.
På platserna gjordes besiktningen både med drönare och på traditionellt vis. Som drönarförare fungerade den erfarna naturfotografen och drönarpiloten Hannu Huttu.
Efter besiktningarna utvärderade vi hur väl vi hade lyckats nå målsättningarna med vardera metoden, och antecknade deltagarnas kommentarer.
Observationerna
För att jämföra bilderna som drönaren sänder med bilderna som är bifogade till skadeanmälningen krävs det skicklighet av flygaren eftersom han (eller hon) också måste vara uppmärksam på hinder i vägen.
Egenskaperna som skyddar mot krockar hör mycket riktigt till de nödvändiga egenskaperna hos en drönare som används vid besiktningar i terrängen. Till de övriga viktiga egenskaperna hör en kvalitetskamera, lång flygtid och en styrenhet med display som är programmeringsbar för numeriska geodata.
Faktorer att fundera på
Det bästa sättet att uppfylla syftet för en terrängbesiktning är att drönarpiloten företräder myndigheten som ansvarar för besiktningen. På det viset kan besiktaren själv välja flygriktningarna och bildvinklarna. Men en besiktning som görs med drönare innebär en begränsning för de övriga deltagarna, det vill säga för renägaren, företrädaren för renbeteslaget och representanten för jaktvårdsföreningen. Deras observationer blir ju begränsade till bilderna som drönaren förmedlar och bildvinklarna som piloten väljer. Av den här orsaken ställer sig i synnerhet jv-föreningarna aningen skeptiska till terrängbesiktningarna med drönare.
I jämförelse med bilder tagna på marknivå får vi med drönare ett mycket mångsidigare bildmaterial. Bilder tagna uppifrån ger en bra helhetsuppfattning av spåren i snön och eventuella utspridda delar av djurkroppar. Dessutom går det effektivare att leta efter skadeplatsen uppifrån luften än nere till fots i terrängen.
Enligt drönarpiloten är det mycket lättare att göra observationer i snötäckt terräng än på sommaren när marken är bar och träden bär löv.
Dessutom är det enbart på plats som det går att fastställa om djuret är en tamren eller en skogsren, och om den är välnärd eller undernärd.
Vad lärde vi oss av testet?
Med en drönare krymper tidsåtgången för en besiktning till hälften. Men drönarflygningen i den öppna kategorin innebär ett krav på fortlöpande synkontakt under flygningen, vilket går stick i stäv mot målsättningarna för hur de drönarburna besiktningarna i terrängen ska utvecklas. Under gynnsamma ljus- och terrängförhållanden kan en drönare vara synlig på cirka en halv kilometers avstånd, men i skog bryts synkontakten lätt och hastigt, även om avståndet skulle vara minimalt.
En annan förutsättning för att en besiktning ska lyckas är förstås att drönaren ska kunna landa nära platsen.
Utifrån det här begränsade testmaterialet bedömer vi att drönaren är ett utmärkt hjälpmedel för besiktningar i terrängen. Men som enda besiktningsmetod lämpar den sig enbart för gynnsamma eller begränsade uppdrag. Helt klart är dock att vi ska fortsätta med testerna under olika årstider, varierande förhållanden och olika typer av skador.
Likaså ska vi utreda de juridiska grunderna för drönarna, bestämmelserna för flygandet och viltskadelagens syn på saken.
Artikeln bygger på ett examensarbete vid Uleåborgs yrkeshögskola; Användningsmöjligheterna för obemannade flygfarkoster vid terrängbesiktningar av viltskador (Miehittämättömän ilma-aluksen käyttömahdollisuudet riistavahinkojen maastotarkastuksissa).
Bestämmelser för drönare
I början av fjolåret infördes ändringar i lagstiftningen för luftfart. Enligt gällande lagstiftning delas drönarflygandet in i kategorierna öppen, specifik och certifierad.
I den nya öppna kategorin ska drönarna vara märkta som C-klassade. Den som använder en drönare i den öppna kategorin som väger mer än 250 gram och är försedd med kamera ska avlägga ett teoriprov och registrera sig som drönaroperatör.
För den som flyger med en drönare tyngre än 25 kilo, utan synkontakt och på över 120 meters höjd eller nära människor hör verksamheten till kategorierna specifik eller certifierad. Då krävs det en särskild utbildning och ett verksamhetstillstånd som beviljas av Transport- och kommunikationsverket Traficom.
Det rekommenderas att man gör en anmälning innan man flyger med en drönare; detta är en frivillig informationsförmedling mellan drönarflygare.
På platser med begränsningar för flygandet ska man senast en timme i förväg meddela sin flygplan till Fintraffics trafikledningstjänster (fintraffic.fi/sv).
I områden med flygförbud ansöker man om tillstånd av försvarsmakten sju dygn på förhand. Förfarandet är för långsamt för besiktningar i terrängen eftersom sådana ska göras utan dröjsmål. Beträffande viltskadorna så är områdena med flygförbud av stor betydelse för drönarflygandet eftersom det i närheten av östgränsen ofta händer att rovdjur angriper tamrenar.
