SRVA-jägarna
Jaktvårdsföreningarna skolar in sina frivilliga
SRVA, det vill säga storviltsassistansen, utgör den synligaste delen av jaktvårdsföreningarnas (jvf) verksamhet. I praktiken berör verksamheten oss alla som rör sig i trafiken. Tack vare SRVA blir jägarna en del av vanligt folks vardagliga verklighet, och allt mer accepterade tack vare arbetets samhälleliga betydelse.
Ett SRVA-uppdrag kommer från polisen, som kontaktar SRVA-kontaktpersonen. Denna är en person som har blivit utnämnd och utbildad för uppgiften av jv-föreningens styrelse. Personen åtar sig uppdraget själv eller ser till att en annan person omedelbart tar uppdraget.
Informationen om uppdraget antecknas som en rapport i Oma riista och godkänns därefter av SRVA-kontaktpersonen eller jv-föreningens verksamhetsledare.
artikeln fortsätter
Ungefär 15 000 uppdrag om året
Det är bara polisen som kan initiera ett SRVA-uppdrag, i regel genom det nationella systemet för larmtelefoner. I ett typiskt fall kommer samtalet på småtimmarna. SRVA-jägaren åker ut till olycksplatsen och tar hand om djurkroppen. Ofta är djuret skadat och jägaren måste spåra det med hund och (om det inte påträffas dött) avliva det.
Eftersom verksamheten är så krävande så kan den också upplevas som en belastning, i synnerhet i trakter där det finns mycket hjort och rådjur. På somliga orter har de frivilliga blivit färre och kedjorna av SRVA-jägare kortare.
Ett ständigt behov av nya SRVA-jägare
För att säkra kontinuiteten hos den här viktiga verksamheten är det skäl för jv-föreningarna att satsa på rekryteringen av unga jägare som har orken.
Det krävs kunnande och utbildning för att delta i storviltsassistansen; ingen är klar för jobbet som hen går och står. För jv-föreningarna är det därför viktigt att de har kunnandet och utbildningen som krävs, och använder materialet som viltcentralen erbjuder.
Säkerheten är prio ett
De mest krävande uppdragen, de som involverar stora rovdjur, ges inte åt nybörjare – varken åt hund eller jägare – men man lär sig efter hand bara man får vara med och delta i utbildningen och verksamheten.
Jaktvårdsföreningen kan också skaffa säkerhetshöjande utrustning åt SRVA-jägarna; åtminstone viltcentralens varselvästar, mössor och varningsmärken. Utöver detta har viltcentralen bidragit med värmekameror till särskilt olycksutsatta platser för att underlätta jobbet.
Med lokalkännedom ökar möjligheterna att utföra uppdragen säkert och effektivt. Därför är jv-föreningarnas verksamhetsområden ofta uppdelade mellan jaktföreningarna så att medlemmarna tar hand om uppdragen inom sin förening.
Ett klövdjur som har dött i en trafikolycka tillfaller alltid jv-föreningen. Men viltkroppen kan också säljas för jv-föreningens räkning eller överlåtas till SRVA-jägarna som lön för mödan.
Lockvara
Ibland kan det vara svårt att bli insläppt i en jv-förenings verksamhet – precis som att bli medlem i en jaktförening. Avogheten och misstron mot främlingar är oftast ändå obefogade. Jv-föreningarna bör därför betrakta problematiken med nya ögon, detta med tanke på sin egen framtid och assistansjägarnas orkande.
För jaktvårdsföreningarna är storviltsassistansen ett bra sätt att engagera unga förmågor med tillräcklig ork, som sedan efter hand kan slussas in i den övriga verksamheten.
Bygger på viltförvaltningslagen
Jaktvårdsföreningarnas uppgifter är fastställda i viltförvaltningslagen, bland annat hur frivilligarbetet ska vara organiserat, och dit hör även det praktiska med storviltsassistansen.
SRVA-avtalet är ett avtal mellan polisen och enskilda jv-föreningar, och fungerar på sätt och vis som en bruksanvisning för kraven i lagen. Avtalet är det samma i hela landet, men de olika regionerna har varierande utgångslägen, uppdragsmängder och aktuella djur. Alltså organiserar varje jv-förening den praktiska verksamheten utifrån sin egen verklighet.