Solen strålar onödigt hett från middagshimlen. Jag sitter på en lavtäckt sten och kikar på klockan. Minuterna släpar sig fram, plågsamt långsamt. Jag kom hit för en timme sedan från vårt läger som befinner sig vid en annan tjärn, för att vänta på att klockan ska bli tolv och sjöfågeljakten börja.

Andjakt i ödemark – en jaktform på utgång?

Sjöfågeljakten har förändrats under de senaste åren. Att locka fåglarna till sig med utfodring är att göra jakten enkel för sig, men avkastningen kan bli desto större eftersom utfodringen lockar till sig sjöfåglar från vida kring så att det traditionella jagandet i vassarna knappt ger något resultat längre.

Sjöfågeljakten i ödemarkerna är någonting alldeles annat; det enda de har gemensamt är att fåglarna som jagas är av samma arter. Andjakten i ödemark är jaktkultur a la Finland!

Tillstånden och arterna

Andjakten i ödemark är bäst när jägarna kan avsätta några dygn för jakten och övernattar i terrängen. Jakten bedrivs alltså på samma sätt som den traditionella jakten på sädgås, men för de små sjöfåglarna råder det inga regionala begränsningar, som det gör för gåsjakten.

I motsats till hönstillstånden så beviljas det alltid sjöfågeltillstånd för Forststyrelsens områden. Men sjöfågeljakten i ödemark är ändå inte ett dugg sämre än jakten på hönsfåglar!

Jakten bör riktas till arter som inte har en negativ utveckling. Gräsanden, krickan och knipan är de vanligaste arterna; för stjärtanden och bläsanden har det däremot redan länge gått utför.

Med Forststyrelsens tillstånd för sjöfågel är det också tillåtet att fälla en sädgås per säsong i områden där gåsjakt är tillåtet inom jakttiden.

Det behöver väl inte ens sägas att fågelungar som ännu inte kan flyga lämnas i fred, oavsett art.

Förberedelserna för jakten

Förberedelserna för en andjakt i ödemark kräver mera än några timmars strövande längs vassruggarna vid någon välbekant sjö i hemknutarna.

Appen för terrängkartor är ett utmärkt hjälpmedel vid planeringen. När du studerar kartorna letar du efter ett område med tjärnar, bäckar, mossar och andra vattendrag som kan tänkas intressera sjöfåglarna.

När du väl har hittat ett område som känns lämpligt så ringar du in en plats för baslägret därifrån dagsjakterna kan utgå. Om det genom det lagom ödemarksartade området rinner en å som går att paddla kan ni utan större besvär tälta på olika platser varje natt. Utgående från kanotleden går det sedan fint att göra vandringar för att kolla tjärnarna i närheten. Notera dock att på sensommaren är vattenståndet ofta lågt i åarna, vilket gör det besvärligt att ta sig förbi steniga forsar med en fullastad kanot.

Ut i ödemarken – andjägarens utrustning

Utöver den normala utrustningen för camping och övernattning ska du också komma ihåg att det i slutet av augusti ofta råder varning för skogsbrand – eller så utfärdas varningen under pågående jakt. Därför kan matlagningen inte vara beroende av öppen eld. Ett gas- eller spritkök bör därför finnas i packningen.

Om du inte har en apporterande hund med dig på jakten kan ett teleskopiskt kastspö vara bra att ha för att bärga bytet i land. Med ett fiskedrag som flyter på ytan går det smidigare att bärga fågeln än med ett metalldrag som sjunker. Ett annat hjälpmedel som du kan snickra till av en träkloss och några krokar är en harv. Med ett svirvelkast når du långt och anden fastnar lätt i krokarna när du vevar in.

Augusti är en varm månad, så skalkläderna kan gärna stanna hemma. För regnväder är det klokare att rusta sig med rejäla regnkläder.

För vandringskängorna gäller samma sak; det förnuftigaste är rejäla gummistövlar för blöta stränder och mossar. Vadarbyxor kommer däremot sällan till användning eftersom vattendragen ofta är tjärnar med dybotten.

I synnerhet på kvällarna kan myggor och knott vara en riktig plåga och för dem bör du rusta dig med myggolja eller ett myggnät som skyddar huvud och hals.

Svidknotten är så små att de tar sig igenom nätet om det inte är tillräckligt tätt.

Den som campar på sommaren glömmer lätt handskarna, men sådana behövs också, både mot myggorna och när du hugger ved. Ingen blir glad av stickor i fingrarna. Väskan med förbandsmaterial måste också vara med.

För mobilen måste du ha med dig en tillräckligt kraftig elbank om det där ute i ödemarken skulle hända någonting akut som kräver undsättning utifrån.

Jägartaktiken

Jakten går till så, att jägarna vandrar från tjärn till tjärn och runt dem. Om jägarna är två så tar de var sin sida och fortsätter därefter till följande tjärn.

Om det finns en bäck som förenar tjärnarna så är det klokt att följa den. Krickorna håller gärna till där bäckar flyter ut på bredden och vid sträckor med lugnt vatten. Även mossflarkar med öppet vatten är ställen värda ett besök.

Om rutten är välplanerad på förhand så återvänder jägarna till lägret i lagom tid på kvällen. Som pass för kvällsflykten passar en grund vik eller ändan på en tjärn. Men vänta dig inte någon livlig kvällsflykt på samma vis som kring platser med utfodring!

Också ute i ödemarken ska jakten avslutas en timme efter solnedgången. Följande punkt på programmet är att fira kväll vid brasan; laga mat och njuta av ödemarksstämningen.

Hunden är en oersättlig hjälp

Dykänderna tillbringar gärna tid på landbacken för att äta blåbär. Våra mänskliga sinnen upptäcker dem inte, men hunden gör det och driver fåglarna till närmsta vatten.

För ändamålet passar hundar som jobbar nära sin husse eller matte. Om hunden dessutom apporterar så blir jakten riktigt njutbar. En skadskjuten sjöfågel försöker alltid ta sig upp på land och gömmer sig skickligt. Men hunden hittar den, ofta på den motsatta stranden (från skytten räknat), tiotals meter från vattenbrynet.

Skällande fågelhundar kan lära sig att också skälla på sjöfåglar. Dykänderna rent av retas med den skällande hunden och hejdar sig tio, tjugo meter från stranden och låter sig bli påskällda. Det är därför rätt så lätt att ta sig fram till skallet. Fågeln har uppmärksamheten fäst på hunden och om jägaren kryper närmare, dold i riset, så lyckas han eller hon nästan garanterat.

En jägare utan hund är ohjälpligt handikappad jämfört med en hundförsedd jägare. Utan hund är det väldigt svårt att hitta den skadskjutna fågeln och därför måste skottet läggas extra omsorgsfullt och utan att överstiga skyttens förmåga. Naturligtvis krävs det samma omsorg av en jägare som har en hund, men uppföljningen efter ett dåligt skott lyckas så mycket säkrare med en hund.

Begränsade möjligheter att förvara fällda fåglar

Eftersom vädret ofta är varmt, för att inte säga hett ibland, så blir det lätt bekymmer med förvaringen av de fällda fåglarna. Vilket du kan kringgå genom att laga god vildmarksmat av dem vid brasan! Om det i närheten finns en källa med kallt vatten så kan du lägga fåglarna i vattentäta plastpåsar och lägga dem i källan.

För hemresan kan du ha en kylväska med frysklampar i bilen. Klamparna tinar överraskande långsamt; efter en halv vecka finns det fortfarande kvar såpass mycket is att fåglarna hålls nerkylda hela vägen hem till frysen utan att fördärvas på vägen.

Det finns mycket på en sjöfågel att ta vara på och äta. Om du väljer att tillreda fåglarna i lägret är det bäst att bränna vingarna, huvudena och fjädrarna i brasan eller gräva ner dem djupt, under stenar. Om lämningar efter fåglar har vi fått läsa mer än tillräckligt i de sociala medierna och i värsta fall även i nyheterna.

Slutstädningen efter jakten

Äkta vildmarksmänniskor lämnar inte minsta lilla skräp efter sig i naturen. Skräpfritt ska vara en hederssak för både jägarna och alla andra som rör sig i naturen.

Tomhylsorna plockar man upp så fort man har skjutit. Återställ lägerplatsen i naturtillstånd. Du kan täcka eldstaden med mossa och lav, men ge den först en rejäl rotblöta.

Till slutstädningen hör också att göra avskjutningsanmälningen i Oma riista eller till den som har beviljat tillståndet.