Bäverstammarna stabila
Mera överlappningar än förut

Det finns två bäverarter i vårt land, den europeiska som hör till våra ursprungliga arter och den importerade kanadensiska. Bävrarna lever i familjegemenskaper som inkluderar, utöver bäverparet, ungarna från de senaste åren. Varje familj håller sig med ett enda vinterbo, vilket betyder att vi genom att räkna vinterbona kan uppskatta storleken på stammen.

Vid räkningen av vinterbon rapporterades 4 831 bäverhyddor och i räkningen deltog 1 466 jaktföreningar (3,3 bon /förening). Vid den föregående räkningen (2020) rapporterades 5 069 bon av 1 590 föreningar (3,19 bon /förening). Antalet jaktföreningar som räknar bäverbon har således minskat medan antalet bon per förening har ökat en aning.

Nytt utbredningsområde för den europeiska bävern

1 307 stycken av de anmälda hyddorna bedömdes tillhöra europeiska bävrar. Den europeiska bäverstammen uppgår således till mellan 3 600 och 5 000 individer (med en familjestorlek på 2,8-3,8 individer), vilket sammanfaller med den föregående räkningen (2020). Satakunta utgör fortsättningsvis den europeiska bäverns primära utbredningsområde och där är stammen tätast, men arten har under de senaste åren brett ut sig allt mer till norra Österbotten, Kust-Österbotten och nordöstra Egentliga Finland. Samtidigt har området där båda arterna förekommer blivit allt större.

Enligt DNA-analyserna som vi har gjort på de insamlade gnagspånen har vi påträffat ett nytt utbredningsområde för den europeiska bävern; i Parikkala (Simpele) vid riksgränsen i sydost och i Rautjärvi, dit bävrarna sannolikt har spritt sig från Ryssland. I västra Lappland finns europeiska bävrar som sannolikt har invandrat från Sverige. Bägge arterna förekommer både norr och söder om Rovaniemi.

3 400 kanadensiska bäverbon rapporterades

Av antalet bon att döma uppgår den kanadensiska stammen till mellan 9 500 och 17 700 individer (familjestorlek 2,8 till 5,2 individer). Den kanadensiska stammen har minskat en aning sedan den senaste räkningen (2020 uppskattningsvis 10 000–19 000 individer), om vi också beaktar observationerna där arten är osäker. Antalet föreningar som deltog i räkningen hade minskat sedan 2020, i synnerhet i den kanadensiska artens utbredningsområde, vilket självfallet inverkar på resultatet.

Den kanadensiska stammen är tätast i Södra Savolax. Gnagspån, som DNA-analysen artbestämde som kanadensiska, har också påträffats på två platser vid kusten i sydväst, men på vilka vägar kanadensarna har vandrat dit vet vi inte.

Hjälp behövs för att klarlägga utbredningsområdet för båda arterna

I enlighet med förvaltningsplanen för bävern behöver vi fortsättningsvis en noggrannare kartläggning av områdena med osäker art. Detta för att ge den europeiska arten mera utrymme i stället för den kanadensiska som förökar sig fortare. All information om arternas förekomstområden är därför värdefull.

Vi gör bedömningen av arternas utbredning utifrån informationen som jägarna skickar in, även om det inte går att verifiera samtliga observationer med exempelvis en DNA-analys. Vi önskar därför att jägarna ska fortsätta att skicka in DNA-prover till Naturresursinstitutet, antingen som en bit vävnad av en fälld bäver eller som färska gnagspån. Vi är särskilt intresserade av prover från och kring områdena som är markerade med blått på kartan. Anvisningarna för provtagningen finner du här: www.luke.fi/sv/uppföljningar/uppfoljning-av-baverarter/uppfoljning-av-baverarter-beskrivning.

Jägarna räknar vinterhyddor

Naturresursinstitutet uppskattar storleken på våra två bäverstammar utgående från räkningen av vinterhyddor som görs av jägare. Räkningen görs vart tredje år.

Vi tackar jaktföreningarna som har deltagit i räkningen av vinterhyddor och alla personer som har skickat in bäverobservationer och gnagspån.

Artikeln har redigerats 11.7.2024. Illustrationsbilden har bytts ut. Bäverfoto som köptes från bildbanken var möjligen en nutria, inte en bäver.