Kanadagåsen blev en betydande viltfågel

Här hos oss är kanadagåsens historia fortfarande väldigt kort, bara ett sextiotal år. Arten kommer från Nordamerika och sattes i vårt land ut under 60-, 70- och 80-talet. Från Sverige infördes i början av 60-talet några gäss, men dessa bildade aldrig någon etablerad stam. Ett nytt försök gjordes på 70-talet, då gäss släpptes ut på 22 orter på olika håll i landet. Den här gången lyckades det och kanadensarna blev en del av vår jaktbara fågelfauna.

Kanadagässen började föröka sig och tillväxten gjorde en rivstart. Fågelatlasen illustrerar framgångarna; enligt den pågående tredje fågelatlasen fortsätter arten att föröka sig och breda ut sig, och gör det i synnerhet i inlandet. Vid kusten förekommer arten nästan oavbrutet från Vederlax till Torneå. I inlandet har gässen nått ända till linjen Lieksa – Kuopio – Vasa. I dagsläget uppgår stammen i vårt land till ungefär 10 000 par.

Häckar på holmar – underlättar framgången

Beträffande häckningen är kanadagåsen kräsen och häckar på holmar. Som inte behöver vara stora; det går utmärkt med ett skär på några kvadratmeter i en vasskant. Där bygger gåsen sitt bo av växtmaterial och lägger fyra till sju ägg. Äggen läggs i april och ungarna kläcks efter en månadslång ruvning.

Öboendet skapar trygghet främst mot räv och mårdhund. På en liten vattenomfluten holme eller klippa är boet lättare att försvara och undgår vanligen plundrare. Bägge föräldrarna vakar över ungarna.

En eventuell brist på holmar löser kanadagässen praktiskt. I exempelvis Noux nationalpark häckar flera gåspar på flytande flottar och öar. Som mest har där häckat tre par på flottar i samma lilla sjö utan trassel med granngässen eller änderna. Vilket visar att kanadensarna är väldigt sociala. Forskarna har inte heller kunnat påvisa att kanadagässen skulle ha några negativa konsekvenser för de övriga sjöfåglarna. Den här växtätande och storvuxna gåsarten konkurrerar uppenbarligen inte om samma resurser som de övriga sjöfåglarna.

När situationen så kräver kan kanadagåsen ändå stå på sig. Arten inleder häckningen tidigt och den vresiga smålommen får backa och avstå från häckningsflotten. I stället väntar den på att gåsungarna ska kläckas och först därefter lägger den vantarna på flotten för egen räkning.

Bygg häckningsflottar

Vi kan hjälpa kanadensarna genom att lägga ut häckningsflottar i näringsrika sjöar som saknar holmar eller klippor. En fridfull vassvik passar utmärkt för ändamålet; där kan flotten ankras i vasskanten eller inne i vassen. Flotten ska vara vattenomfluten och där ska finnas tillräckligt med växtmaterial för bobygget. Två till fyra kvadratmeter är en lämplig storlek på flotten.

Att sjön ska vara näringsrik syns tydligt i Noux. Där stannar inte gåsungarna kvar i näringsfattiga sjöar utan flyttar längs bäckar till näringsrikare vattendrag. Vilket även svanarna gör.

Flexibel i valet av miljö för ungarna

Som miljö för ungarna godkänner kanadensarna både eutrofa sjöar, vattendrag som är förbundna med varandra och kustvatten. Det enda kravet som gässen ställer är att det ska finnas generöst med mat. Men inte heller här är kanadagåsen särskilt kräsen; i brist på bättre så duger också skotten på ung bladvass.

I regel väljer honorna en miljö för ungarna där det finns gott om växter med örtstam, både på land och i vattnet. Gräsmattor utgör överdådiga matbord för ungarna, men sommargästerna ser förstås ogärna gäss på gräsmattan kring stugan eftersom gässen verkar kakka mer än de äter.

När ungarna har lärt sig flyga bildar gässen flockar och övergår till att beta på åkrar. De inleder höstflyttningen sent; i oktober eller först i november om hösten är mild. De övervintrar i södra Östersjön och vid Nordsjökusten.

Omtyckt bland jägare

Kanadagåsen uppfyllde våra önskningar och blev en talrik jaktbar art i södra Finland och vid kusten. Detta blir inte heller sämre av att varianten som infördes till Europa hör till de storvuxna. Hanen kan väga bortåt sju kilo och honan drygt fem kilo, vilket gör arten till den största jaktbara fågeln i vårt land.

För jägarna är gåsjakten en attraktiv jaktform. Vettar och lockpipa är utmärkta hjälpmedel. En skicklig gåsjägare kan placera ut vettarna i en arttypisk formation som tar hänsyn till vinden och ger plats åt gässen att landa. Den som är skicklig med gåspipan kan lura samtliga våra jaktbara gåsarter att landa vid vettarna. Kanadagåsen torde vara den enklaste att jaga av våra gäss eftersom det bland dem finns individer som har vuxit upp vid tätorter och blivit rätt tama. Oftast kommer kanadensarna raka spåret till vettarna utan att först kretsa omkring på hög höjd som grågässen gör.

Efter hand som kanadagässen har blivit fler har också avskjutningen ökat. Under de senaste tio åren har i genomsnitt 5 000 kanadagäss blivit fällda per år. Som mest har avskjutningen nått upp till drygt 8 000 gäss.