Jakthundar vid östgränsen

Under årens lopp har finska jakthundar överskridit gränsen många gånger. Somliga gånger har det slutat lyckligt; de ryska gränsbevakarna har återbördat hunden vid gränsövergången till ägaren. Men många hundar har försvunnit på den vägen; kanske har de råkat ut för en olycka, blivit uppätna av vargar eller fått en ny husse.

I och med det ryska anfallet på Ukraina i februari i fjol förändrades läget vid östgränsen radikalt. Kontakthållningen och besöken i Ryssland kraschade. Det här har konsekvenser för utsikterna att återvända efter en expedition över östgränsen. Men i det stora hela har samarbetet myndigheter emellan hittills löpt väldigt bra och hundar har återbördats i bägge riktningarna.

Erfarenheter vid själva gränsen

På östra sidan av gårdsplanen där Pekka Kunnas bor står en skylt som markerar gränszonen. Närmare grannen i öster än så här kan man egentligen inte bo. Som inbiten jägare har Kunnas gott om erfarenheter av jakt med hundar vid gränsen. Dessutom har han många vänner på den ryska sidan, men i dessa kristider har kontakterna glesnat.

Han har inte förlorat en enda hund över gränsen utan samtliga har alltid återvänt till husse.

– Det finns mycket som man på förhand måste tänka på. Närheten till östgränsen ger jaktledarna mycket planeringsjobb. Det är väldigt vanligt att storvilt söker sig österut när man jagar. Därför måste kedjan av skyttar alltid vara tät, berättar Kunnas.

Hundarna måste vara vaccinerade och spärrarna i hundpejlarna öppnade så det går att följa hunden på den östra sidan. Om ett skadskjutet vilt ska spåras in i gränszonen så gör vi det oftast med hunden i lina.

Det nya stängslet utmed östgränsen är ett samtalsämne bland dem som jagar där. Hur påverkar det viltets beteende och hur fungerar viltportarna?

Hunden kopplad vid östlig vind

Yrjö Eronen som bor i Lieksa har många gånger stått och väntat på att en jaktkamrat ska återvända från andra sidan. Hittills har han inte förlorat en enda hund på den vägen.

– I närheten av gränsen släpper jag inte hundarna lösa om det blåser nordlig eller ostlig vind eftersom det då finns en risk för att hunden försvinner över gränsen. Viltet som hunden skäller på söker sig gärna mot vinden och om vinden då ligger på från Ryssland så fortsätter färden ofta in i de ryska ödemarkerna, förklarar Eronen.

Han betonar en egenskap hos jakthundar som är särskilt viktig vid gränsen; när skallet är avslutat ska hunden återvända samma väg eller raka spåret tillbaka till ägaren. Nuförtiden när hunden har pejl går det ofta tvärtom; det är hundägaren som går till hunden. Men så där bara korsar man inte gränsen till Ryssland för att hämta sin hund.

Ett kärt återseende

En gång var det ändå nära att Eronen skulle ha förlorat en uthållig björnhund. Hunden hade följt en älg över gränsen och försvunnit. En finsk långtradarförare lade märke till en civil bil med en pejlförsedd karelsk björnhund i framsätet och hejdade bilen. Efter en stunds förhandlande bytte hunden fordon och återvände hem. Om en hund som har korsat gränsen råkar i civila händer är risken mycket större att den ska försvinna än om händerna hör till en myndighet.

Den längsta älgjakten vid gränsen med ställande hund som Eronen har hört om höll på (lite skämtsamt formulerat) i ett helt år. Sent på hösten, i november när snön redan låg, korsade en lovande norsk gråhund gränsen i Haapajoki i Ilomants, i hälarna på en älg. Hundens ägare skickade en begäran om utlämning till ryssarna, men hunden blev inte återlämnad.

På vintern ett år senare upptäckte de finska gränsbevakarna på samma plats en norsk gråhund som korsade gränsen från den ryska sidan, tillsammans med en älg. Snön låg djup och gränsbevakarna fångade hunden med snöskoter. De ryska gränsbevakarna vinkade och krävde hunden tillbaka. De finska gränsbevakarna anade att det var hunden som hade försvunnit ett år tidigare och nu jagade för rysk räkning. Ägaren kände igen sin hund. Från rysk sida kom en begäran om utlämning, men länsmannen i Ilomants tog hunden i beslag.

Samarbete med gränsbevakningen

Alltid när gränsrelaterade jaktbekymmer tillstöter är det bäst att genast och med låg tröskel kontakta gränsbevakningen.

Jägare från övriga delar av landet reser ofta till de karelska skogarna för att jaga björn, älg och skogshöns. Då är det viktigt att veta hur man ska göra vid gränsen.

Gränsbevakningen ger anvisningar för jakten inför varje nytt jaktår.

• Det är förbjudet att skjuta i riktning mot eller över gränsen.
• Vid en skadskjutning där jaktsällskapet saknar gränszonstillstånd kan gränsbevakningen bevilja ett muntligt sådant.
• Den som tänker använda ett vapen närmare gränsen än 500 meter ska alltid göra en anmälan till gränsbevakningen.
• Ett gränszonstillstånd beviljas alltid fallspecifikt efter en bedömning. Det främsta villkoret för att ett sådant ska beviljas är att verksamheten inte äventyrar säkerheten eller ordningen.