Apportskolan

En hönshund ska söka efter fåglar i terrängen, både självständigt och enligt husses anvisningar. När den har hittat en fågel ska den stå för fågeln och visa var den finns, för att sedan på kommando resa den. När fågeln flyger upp ska hunden stanna för att sedan på kommando apportera den fällda fågeln till jägaren. Jakten med stående hund omfattar med andra ord många moment innan fågeln är bärgad.

Under fågelhundens första levnadsår kan allt som händer användas som läromedel.

Emellanåt blir det fel och emellanåt rätt. Som helhet betraktat ska det ändå gå åt rätt håll för att husse så småningom ska få njuta av en rastypisk jakt med sin engelska setter. Det går inte att utbilda en setter med tvång!

Apportera både det ena och det andra

Apportinlärningen kan göras på flera olika sätt. Med Vili började jag lekfullt med en tennisboll. Det var ändå inte meningen att kasta bollar och andra grejer fortlöpande åt valpen utan tanken var att tända lusten att bära föremål i munnen och att skärpa uppmärksamheten.

På ett mycket tidigt stadium fick Vili också nosa på jaktbara fåglar hemma hos uppfödaren. Han började genast leka och nafsa, men när en annan hund togs med i övningen skärpte sig Vili och tog fågeln snabbt och ordentligt i munnen. Vi utnyttjade avundsjukan mellan hundarna; Vili ville ju inte låta den andra hunden lägga vantarna på bytet!

Andra gånger har vi övat apport med en dummy av läder. Det är ett praktiskt och snyggt sätt att öva.

Utmaningar av olika slag

När allting klaffar löper hunden efter apportkommandot iväg för att hämta fågeln, tar den i munnen och återvänder i rask takt till husse, utan att tugga på fågeln. Det är stiligt om hunden sedan lugnt sätter sig innan den överlåter fågeln, men i praktiken och ute i terrängen är det vanligt att jägare låter hunden leverera fågeln stående.

Det finns en hel del som kan gå fel vid apporten. Kanske tuggar hunden sönder den skjutna fågeln eller äter upp den. Vilket självfallet inte är önskvärt, men delvis är det en lynnesfråga. Somliga hundar gräver ner fågeln och gömmer den. Eller så börjar hunden leka med fågeln och vispar omkring med den. Det händer att hunden inte alls återvänder med fågeln till föraren utan sticker iväg åt ett alldeles annat håll. Det är inte heller ovanligt att hunden släpper dummyn eller fågeln till marken innan föraren hinner ta den. Men med träning går det att undvika sådana här missöden.

Med Vili har jag övat apporten med en positiv attityd och belöningar när han gör rätt.

Eftersom bus och hyss ingår i den engelska setterns lynne ska den som utbildar hunden vara koncentrad vid varje träningspass. Är man trött så är det meningslöst att ens börja.

Målet: en fågel i ryggsäcken

De engelska hönshundarna betraktas ofta som krävande att utbilda, i synnerhet beträffande apporten. Säkerligen finns det lättare raser att utbilda till apportörer. Men å andra sidan; den som har valt en engelsk setter får också löpa linan ut och ta hela paketet från stånd till apport med en och samma hund.

Den engelska settern verkar vara något av en konstnär. En glad och fartfylld filur som gärna flänger omkring utan något större behov av att vara sin förare till lags. Syftet med apportutbildningen är att få en hund som hämtar fåglarna, i första hand på land men också i vatten. Apporten utgör en fundamental del av jakten, men om den har allvarliga brister kan det hända att den fällda fågeln inte ens blir hämtad.

I synnerhet för en ung hund är apporten av en fågel en fantastisk belöning. Med Vili ser jag fram emot vår första jakt där pusselbitarna faller på plats och jag kan fälla fågeln för Vilis stånd. Om han håller sig lugn och apporten sitter som den ska så kan han få apportera på riktigt i skarpt läge.