Mårdhundar och harar medför störst risk för borrelios
En färsk studie visar att det är mårdhundar och harar som medför störst risk att insjukna i borrelios. Det finns mycket av de här djuren, de förser många fästingar med föda och de kan överföra borreliabakterier till fästingarna. Borrelios är den vanligaste fästingburna sjukdomen i Finland och förorsakas av borreliabakterier.
De flesta djur och fåglar kan fungera som värdar för fästingar, men det är bara vissa arter som kan fungera som värdar för borreliabakterier. De arter som kan vara värdar för både fästingar och borreliabakterier kan ha stor betydelse för borreliosrisken, om arterna förekommer rikligt.
Till exempel sorkar, harar och mårdhundar är kompetenta värdar för både fästingar och borreliabakterier, medan älgar, vitsvanshjortar och rådjur inte är det. Hjortdjurens (älg, vitsvans och rådjur) blod har tvärtom negativ effekt på borreliabakterier. Bakterierna dör om de utsätts för hjortdjurens blod.
I studien utreddes förekomsten av värddjur för fästingar, förekomsten av fästingar på olika värddjur och värddjur som kan överföra borreliabakterier till fästingar. Utgående från den här informationen räknades antalet fästingar som kan få sin blodmåltid och antalet fästingar som kan sprida borreliabakterier. Härefter gjordes simuleringar med olika förekomst av värddjur för att kunna se effekten i mängden fästingar och mängden fästingar som bär på borreliabakterier. Området gällde landskapet Nyland.
I de förhållanden som rådde hade mårdhunden störst betydelse som födokälla för fästingarnas samtliga stadier. Mårdhunden var också den art som hade största betydelsen som spridare av borreliabakterier. Hararna hade den näst viktigaste rollen som värdar för fästingar och borreliabakterier. Risken för människor att få borrelios var alltså starkast kopplad till förekomsten av harar och mårdhundar.
Det här beror på att förekomsten av mårdhundar och harar var riklig, de förser många fästingar med blod, och samtidigt överför de borreliabakterier till många av fästingarna. Utgående från tillgänglig information och den analysmetod som använts, skulle en halvering av förekomsten av harar och mårdhundar ha större effekt på antalet borreliabärande fästingar i Nyland, än utrotning av samtliga rådjur, vitsvanshjortar och älgar.
Det har i media då och då kastats fram förslag om att kraftigt minska eller utrota hjortdjursbestånd för att på det viset eliminera värddjuren för vuxna fästinghonor och genom det stoppa fästingarnas förökning. Den här studien visar att de vuxna fästinghonorna skulle ha färre värddjur om hjortdjuren skulle utrotas eller kraftigt minskas. Men det är en förhållandevis liten minskning i fästingpopulationen man skulle åstadkomma på det viset.
Den här studien visar även att det i Nyland är direkt fel att lyfta upp hjortdjuren som huvudsaklig orsak till ett stort antal borreliabärande fästingar. Förekomsten av hjortdjur skulle kunna fördubblas om förekomsten av små och medelstora värddjur skulle elimineras och ändå skulle antalet fästingar av alla stadier minska. Samtidigt skulle antalet fästingar som bär på borreliabakterier sjunka till 0 i och med att det inte skulle finnas värddjur som kan överföra bakterierna till dem. Ingen människa skulle behöva oroa sig för borrelios om det inte fanns kompetenta värddjur för borreliabakterierna.
Studien som utfördes av Mikael Wikström vid Finlands viltcentral och Petter Kjellander vid Sveriges lantbruksuniversitet kan läsas i sin helhet i Novias R-serie 1/2022 sid 61-92.
