Viltstammarnas utveckling och viltets värde i Sverige

Jakträtten följer markägandet i Sverige, sedan Gustav III gav allmogen jakträtten 1789. Kungen lyckades på så vis få allmogen sysselsatt med annat, i stället för att ställa till med revolution i vårt hörn av ett oroligt Europa. Allmogen gick närmast man ur huse, och stammarna av klövvilt kom därigenom snabbt att skjutas i sank. Kungen slapp revolterande bönder, men mördades i stället några år senare av adeln som hade förlorat både jakt och andra rättigheter. Men det är en annan historia.

Klövviltet förde en tynande tillvaro ända fram till mitten av 1900-talet, och jaktutövandet dominerades helt av småviltjakten. Flera faktorer bidrog sedan till att stammarna av klövvilt ökade. Sverige fick en ny jaktlag 1938, med ökat fokus på hållbart nyttjande, viltvård och utbildning av jägarkåren. Parallellt upphörde i princip skogsbetet med tamdjur, och trakthyggesbruket kunde därmed introduceras på bred front.

1980-talet – Älgstammen exploderar

Plötsligt fanns det obegränsat med mat för klövviltet, samtidigt som både lagstiftning och rådgivning lade betoningen på att beskatta kalvar och spara vuxna hondjur. Detta resulterade i en stark uppgång framför allt för älgstammen, och vi såg samma utveckling i Sverige, Norge och Finland. I Sverige benämns detta fortfarande som ”älgexplosionen”, med en topp under tidigt 80-tal. Vi som jagade på den tiden minns det som en tid med stora krav på effektivitet; på sina håll var jaktlagen indelade i roterande grupper där en sköt älg, en hämtade älg ur skogen och en grupp slaktade. Inomartskonkurrensen om foder var hög i delar av Sverige under de här åren, med tydliga tecken på att älgarna for illa.

1990-talet – Rådjursstammen exploderar

Knappt var älgexplosionen över innan rådjursstammen började tillväxa exponentiellt, med en kraftig topp under tidigt nittiotal. Anledningen till ökningen var främst en kombination av att vi fick in rävskabb genom spridning norrifrån ned genom Sverige. Den svenska rävstammen slogs därmed närmast ut helt, och lågt predationstryck på killingar i kombination med några milda vintrar orsakade den stora uppgången.

Nittiotalet var därmed rådjurets decennium, och bockjakt i kombination med rådjursjakt med drivande hund stod i fokus för många jägare i södra och mellersta Sverige där stammarna var och är tätast.

Början av 2000-talet – Vildsvinet

Betydelsen av olika klövviltsarter fortsatte att förändras under 00-talet, då vildsvinet expanderade genom naturlig spridning, rymningar från hägn, illegala utsättningar och omfattande utfodring med både mer och mindre lämpligt foder. Populationstillväxten för vildsvin bröts under 10-talet genom ökade jaktinsatser och omfattande rådgivning, och idag finns vildsvinet etablerat ungefär på en tredjedel av Sveriges yta. Anpassningar av förvaltningen sker fortfarande.

Början av 2000-talet – Dovhjort

Parallellt med att populationstillväxten för vildsvin brutits har stammarna av dovvilt vuxit starkt i delar av sydöstra Sverige under 10-talet, och har blivit ett allt viktigare byte för jägarna i de län där etablerade stammar förekommer. Samtidigt orsakar dovviltet nu i en del län större problem för jordbruket än vildsvinen gör.

Kronhjort – 2020-talets klövdjur?

Kronvilt är vårt femte klövvilt, och sprider sig också i Sverige med potential att i framtiden klassificeras som 20-talets klövvilt. Arten är bättre anpassad till ett nordligt klimat än dovviltet, och har en betydligt större utbredning utan att nå samma tätheter. Det är ett uppskattat jaktvilt, men där kronvilt förekommer ses arten som en mer allvarlig skadegörare på skog än älgen både av jägare och av skogsägare.

Sammantaget har klövviltsamhällena genomgått en dramatisk förändring sedan mitten av 1900-talet. Vi har gått från ungefär 50 000 klövvilt till 1,5 miljoner, och fäller idag ungefär 400 000 klövvilt. Vi har samtidigt gått från 2 till 4-5 arter i stora delar av Sverige. Det innebär ökade möjligheter till viltkött och jaktupplevelser, och vi skjuter exempelvis idag ungefär tre gånger så många vildsvin som älgar i Sverige. Slaktvikten från vildsvin uppgick uppskattningsvis till cirka 8 000 ton jaktåret 2024/25, jämfört med 7 000 ton från älg.

Jägarnas attityder

Attityderna visar att de svenska jägarna vill ha vildsvin, men när de själva anser att det finns en etablerad stam tycker man i genomsnitt att det är något för många.

Klövviltet har idag en särställning när det gäller betydelsen för jägarna, men det finns stora skillnader mellan olika delar av Sverige. För en genomsnittlig, svensk jägare är älgen ohotad när det gäller relevans med 40 % av den totala jaktliga betydelsen, med rådjuret som klar tvåa på 20 %. I Norrbotten längst i norr är älgens betydelse ännu större. I län med mer varierade klövviltsamhällen, som Skåne och Södermanland, kommer dock älgen först på fjärde plats. Vildsvin toppar i stället, medan dovhjorten uppvisar starkast ökning i betydelse. I de områdena ser vi även tydliga tecken på att älg och rådjur är dåliga på att konkurrera med täta stammar av dov- och kronvilt, med låga kalvvikter som följd. Mellanartskonkurrens om foder ökar därmed de negativa effekterna av ett allt varmare och torrare klimat.

Beredskap att betala för jakten

Utöver jaktlig betydelse är det även möjligt att mäta jägarnas betalningsvilja för sin jakt, och vi kan se att den har ungefär fördubblats under en period på 20 år, med värdena från 2005 omräknade till dagens penningvärde. Totalt är svenska jägare beredda att betala ungefär 600 miljoner euro för sin jakt årligen, medan vad de själva uppger att de betalar (alla omkostnader inklusive resor inräknade) uppgår till ungefär två tredjedelar av den summan. Ungefär hälften av värdet utgörs av rekreationsvärdet och hälften av värdet av viltköttet jägarna får från jakten.

Jaktens värde och kostnader

Viltet och jakten står följaktligen för omfattande värden, men de måste samtidigt vägas mot kostnader som skador på grödor och skog. I Sverige får man ingen ersättning för skador på grödor eller skog som orsakas av jaktbart vilt. Markägaren och brukaren förväntas enligt lagen tåla ”viss skada”, men i övrigt ska problem hanteras genom ökad jakt och förebyggande åtgärder.

Jaktåret 2024/25 hade vi en genomsnittlig älgtäthet på 7 älgar per 1 000 hektar efter jakt i Sverige, och bara enstaka procent av jägarna vill ha färre älgar än idag. Skadenivåerna i skogen ligger dock i genomsnitt ungefär dubbelt så högt som vad som anses acceptabelt. Samtidigt visar utredningar från SLU att dagens skademål är extremt ambitiöst satta, och att de sannolikt inte är möjliga att nå för många av älgförvaltningsområdena. Särskilt inte enbart genom att skjuta fler älgar.

En sak är säker, med facit i hand; vi behöver en adaptiv förvaltning som hanterar förändringar både i viltstammarna och i jägarnas attityder.

Fredrik Widemo är universitetslektor vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU och forskar på samförvaltning av klövvilt både ur naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga perspektiv. Han leder forskningsprojekt som studerar svenska jägares och markägares attityder till vilt och viltskador, och leder även arbetet med att skatta svenska älgtätheter.