Viltdagarna ordnades för första gången redan 1990 och har under de här 35 åren utvecklats till det viktigaste evenemanget för viltbranschens intressegrupper. Som Katja Holmala på Naturresursinstitutet sade i sitt inledningsanförande så har Viltdagarna blivit en institution.

Programmet på Viltdagarna består alltid av aktuella ämnen som presenteras av de främsta experterna. På programmet stod bland annat framtiden för viltforskningen och uppskattningen av viltstammarna, men också EU:s iståndsättningsförordning som intog en framträdande plats på programmet.

Professor Nigel Yoccoz på Tromsö universitet i Norge höll det första anförandet och berättade om prognostiseringen av hur de jaktbara och de övriga arterna utvecklas.

Eftersom naturen är så beskaffad att allt hänger ihop med allt annat så kan man tänka sig naturen som ett näringsnätverk. I prognosmodellerna ska vi därför koncentrera oss på de viktigaste arterna. I exempelvis en prognos för ripstammen ska vi beakta den starka kopplingen till björk, vide, rovdjur och små gnagare, och mellan dem. Modellen är invecklad och anpassas när omständigheterna så kräver. Även jägarna ska inkluderas i arbetet med att utveckla modellen, vilket professor Yoccoz anser vara oerhört viktigt eftersom jägarna ”ofta är väldigt bra på att förutsäga”.

Fundamentet består av högklassig information som norrmän har samlat in i tjugo år. Detta har möjliggjort en prognosmodell som kan användas exempelvis för att fastställa avskjutningskvoter. Prognoserna har ett så gott rykte att om de förutspår ett gott fågelår så sätter det en mängd jägare i rörelse.

Framledes kommer man i Norge också att försöka förutspå vad olika avskjutningskvoter leder till. Men klimatförändringen innebär ett bekymmer eftersom den kan omintetgöra modellerna.

Rovdjursforskningen stafettväxlar

Forskarprofessorn Ilpo Kojola på Naturresursinstitutet berättade om rovdjursforskningens framtid och förflutna. Antalet inhemska vetenskapliga publikationer har ökat rejält under de senaste femtio åren och i synnerhet sedan millennieskiftet. Här i vårt land har viltforskare satt sändarhalsband på 202 vargar och 130 björnar. Även om inga björnar har fått halsband sedan 2013 så har våra björndata bidragit till ett flertal vetenskapliga undersökningar i andra länder.

Vår forskning har bland annat kunnat påvisa att björnstammen i vårt land får ett invandrartillskott från Ryssland, vilket har gjort det möjligt att ändra björnens bevarandestatus.

– Finland är ett land där myndigheterna lyssnar på forskarna. Därför befinner sig forskningen här under lupp, både politiskt och offentligt, konstaterade Kojola.

Kojola ser flera framtida forskningsfält: Varför finns det inga vargar i landets inre delar? Kommer den genetiska skillnaden mellan vargarna i östra och västra Finland att bestå? Mångfalden av arter? Jaktstoppets konsekvenser för de stora rovdjurens vanor och beteende? Vad innebär guldschakalen?

Professor Göran Spong på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU som tillträder som forskningsprofessor i rovdjursforskning på Naturresursinstitutet LUKE gästade också Viltdagarna. Spong är en genetiker som inledde sin karriär i början av 90-talet. I sitt anförande berättade han att han alltid har varit intresserad av huruvida genetiken faktiskt berättar sanningen.

Han betonade vikten av att utreda de genetiska stamtavlorna, även inom forskningen om de stora rovdjuren. När vi känner till hur individerna är släkt med varandra så kan vi följa med hur djuren strövar. Han ansåg det vara viktigt att kunna överskrida konstgjorda gränsen, som statsgränser, och att behandla arterna som biologiska helheter.

Kan hundens luktsinne kartlägga viltets livsmiljöer?

Doktoranden Reetta Kangaslampi som i fjol beviljades ett stipendium av Viltvårdsstiftelsen berättade om möjligheterna med att använda hundar som luktdetektorer vid kartläggning av viltets livsmiljöer. Vid ett pilotförsök lärde sig hundarna att med 96 procents säkerhet känna igen och urskilja tjäderavföring bland andra lukter.

Iståndsättningsförordningen skapar möjligheter för viltet

Flera föredrag behandlade den europeiska unionens iståndsättningsförordning ur olika vinklar, och vad den innebär för viltet. Miljöministeriet, Forststyrelsen, Naturresursinstitutet, Finlands viltcentral, Finlands naturskyddsförbund och Jord- och skogsbruksproducenternas centralförbund MTK gav sin syn på saken. Kanhända en smula överraskande så var samtliga anföranden i det stora hela överens och väldigt positivt inställda!

Päivi Gummerus-Rautiainen på miljöministeriet underströk att även om vi här i Finland har gjort mycket för mångfalden så är fortsättningsvis en stor mängd arter hotade. Omfattningen på dagens insatser räcker helt enkelt inte till för att hejda naturförlusterna. Målsättningen är nu att till 2030 iståndsätta 20 procent och till 2050 hundra procent av naturtyperna som berörs av förordningen, vilket för vår del innebär drygt 60 stycken. Vad som blir iståndsatt bestäms i kommande utredningsprojekt. Målsättningar och metoder är på ingång för samtliga ekosystem.

– Förordningens målsättningar är såpass ambitiösa att den innebär ofrånkomliga förändringar. Men vi kan inte heller fortsätta som förut, konstaterade Gummerus-Rautiainen.

Vi ska lämna in vår nationella iståndsättningsplan till kommissionen om två år. Sommaren 2026 ska vi behandla utlåtandena. Iståndsättningarna omfattar allt, från stads- och havsmiljöer till skogsnaturen.

Iståndsättandet skapar möjligheter för viltvännerna att förbättra livsmiljöer och öka viltstammarna. För markägare som jagar öppnar sig en avsevärd möjlighet att ta hänsyn till viltet i jord- och skogsbruket.

– För viltfolket utgör verkställandet av förordningen absolut en möjlighet.

Antti Otsamo på Forststyrelsen berättade om iståndsättandet i statens skogar. Forststyrelsen har redan iståndsatt 80 000 hektar våtmarker, men uppskattningsvis 200 000 hektar återstår att behandla.

– Vi bedriver skogsbruk på en tredjedel av arealen som Forststyrelsen förvaltar. På vår enhet för skogsbruk finns det intresserat folk som betraktar det som väldigt viktigt att vårda naturen aktivt, berättade Otsamo.

Betraktat ur viltets synvinkel har iståndsättningen av våtmarker en väldig potential, men enligt Otsamo är den förnuftiga skötseln av ekonomiskogarna ännu mer betydelsefull: snår som skapar gömslen, spelplatser och så vidare.

Organisationernas röst

Hanna Halmeenpää, som är ordförande för Finlands naturskyddsförbund, behandlade skyddsaspekten och betonade, liksom de övriga talarna, att inståndsättningarna inte innebär någon återgång till det förflutna. Tvärtom är de en satsning på framtiden, en förbättring av nuläget genom en återgång till ett tillstånd närmare det naturliga.

Hanna betonade att Finland är en föregångare i det här avseendet; Forststyrelsen gjorde sina första naturvårdande insatser i skyddsområden redan på 80-talet. Hon efterlyste EU-finansiering för verkställandet av iståndsättningsförordningen eftersom läget är så stramt för landets ekonomi.

MTK:s fältchef Timo Leskinen lyfte fram markägarnas synvinkel och underströk att MTK vill ha en ledande roll.

Enligt en utredning som organisationen har gjort anser drygt 80 procent av markägarna att det är viktigt att de i sin egen verksamhet bevarar mångfalden. De motiveras av sina egna värderingar, korrekt information och ekonomiskt stöd. Tvång har däremot motsatt effekt.

Mångfalden har mycket riktigt fått en mera framträdande roll i den här markägarorganisationens verksamhet. MTK efterlyser en förnuftig nationell plan som bygger på frivillighet och även beaktar de sociala effekterna. För viltets vidkommande betraktar MTK förordningen som en stor möjlighet.

– Engagera markägarna i beredningen och inför jakträtt överallt, underströk Leskinen.