I södra Finland föder vargtiken ofta redan i april, längre norrut vanligen först i maj.

Det finns många olika typer av platser för lyan. I allmänhet föder honan i skydd av de långa nedre grenarna på en stor gran, men lyan kan också ligga under en trädrot, en stubbe eller ett flyttblock. För att platsen ska duga som valparnas födelseplats kan det krävas att rötter gnagas av och gropar grävs. Grottor som grävts ut i en sandig sluttning är sällsynta i Finland, men även sådana har påträffats.

Honan väljer nästan undantagslöst en ny plats för lyan. Avståndet till föregående års lya är vanligen några kilometer. Byte av plats att föda valparna på kan ha förbättrat möjligheten till en framgångsrik fortplantning i situationer där vargen inte har haft ett lagenligt skydd under fortplantningstiden. Till exempel i Denali nationalpark i Alaska, grundad 1917, föder vargarna år efter år i samma grottor i flodbankarna.

Lyan ligger vanligen i de centrala delarna av reviret, dit främmande vargar som kanske är fientligt inställda till valparna knappast förirrar sig.

I Finland är varglyorna placerade i skogszonen. Man känner till några varglyor i fjällområdet, men de är daterade till 1960-talet. Det går inte att gissa sig till en lyas mer exakta placering med hjälp av en skogsbrukskarta. Det omgivande trädbeståndet är något tätare än revirets genomsnittliga trädbestånd, men till exempel trädslagsfördelningen är likadan som i områdets skogar i genomsnitt.

Lägersommar

Honan tillbringar omkring tre veckor i lyan tillsammans med valparna, och hanens uppgift är att skaffa honan något att äta. När valparnas ögon har öppnats flyttar honan dem en efter en till en ny plats, vanligen inom en radie av en kilometer från födelselyan. Under sommaren sker flera förflyttningar: på våren i moderns mungrepp, senare på egna ben. Avstånden blir längre i takt med att sommaren framskrider, men de nya placeringarna är fortfarande i revirets säkra, centrala delar.

I forskningslitteraturen kallas dessa sommarläger för rendezvous-platser, dvs. mötesplatser. Vår forskningsgrupp har antagit benämningen siirtopesä (överföringslya), vilket också är mycket användbart. Rendezvous-platser finns i många typer av terräng. Gemensamma drag är gömställen för valparna och en vattenkälla.

Honan börjar röra sig på jaktutflykter med hanen redan i början av juni. När det gäller parets första kull tillbringar valparna ofta nätterna för sig själva, men på dagen brukar honorna vila i sällskap med sin avkomma. Hanen kan bege sig ut på några dagar långa turer i närliggande jaktmarker.

Om paret har fått valpar redan året innan kan det finnas en barnvakt, dvs. en ettårig tik eller hane i valparnas sällskap. Förutom att den vaktar sina yngre syskon är den också delaktig i valparnas lek och gnabb.

Av de vuxna vargarnas sommarrutter utvecklas på kartan mönster som påminner om konturerna på ett blomblad och där centrum utgörs av platsen där valparna vistas. Rörelserna styrs dels av förekomsten av bytesdjur, dels av revirets yttre gränser. Vid revirets gränser lämnar vargarna doftmarkeringar oberoende av årstid.

Vid på varandra följande jakter observerades vargarna i östra Finland följa två olika strategier. En lyckad fällning av älg eller skogsren fick vissa vargindivider att bege sig till samma trakter där jakten hade lyckats. Andra gav sig däremot i väg för att få ett byte på annat håll. Båda strategierna har sina fördelar. Ett nytt bytesdjur torde säkrast hittas i samma område som det förra, men bytesdjurens vaksamhet är förmodligen större än där vargarna inte nyligen gjort besök. Eftersom förekomsten av bytesdjur under sommaren på olika håll i vargarnas revir inte var fullständigt känd, är det dock omöjligt att närmare bedöma förklaringen till de olika strategierna.

När valparna i september börjar röra sig mera regelbundet tillsammans med modern, har det vanligen hunnit bildas en handfull randezvous-platser under sommaren.

Bra näringssituation – många valpar

Som hunddjur är vargen snabb att föröka sig. Honan kan få sina första valpar redan vid två års ålder, om än oftast först vid tre års ålder. Det förekommer stora variationer i antalet valpar per kull. Honans första kull har i allmänhet 3–4 valpar, senare ofta fler. En av orsakerna till större kullar kan ligga i att vargarna utvecklas till allt mer effektiva predatorer.

Parningspartnerna är vanligen i samma ålder. I Sverige har man konstaterat att vargflockens framgångar inom älgpredation har samband med den så kallade alfahanens ålder. Jakten är mest effektiv när hanen är 4–6 år.

För att lyckas producera avkomma måste vargparet hitta tillräckligt med föda i sitt revir. Paret fördriver artfränder som inte hör till familjen från reviret. Revirets areal är i stor geografisk skala bunden till det sammanlagda antalet kilogram klövdjur per arealenhet. Av denna anledning är revirens genomsnittliga areal i södra Europa väsentligt mindre än i Finland.

Vid en granskning i mindre geografisk skala är populationstätheten hos hjortdjur som är mindre än älg i nyckelposition. I Sverige är reviren mindre än genomsnittet i områden med tätt rådjursbestånd och i Finland har revirens areal minskat i vitsvanshjortområdet i sydvästra Finland. Hos oss placerar sig reviren i storleksintervallet 400–2 000 km², med ett genomsnitt på cirka 1 000 km².

I de största kullarna har det funnits ett tiotal valpar ännu på hösten. Stora kullar förutsätter ett rikt klövdjursbestånd. Ett konkret exempel var en flock med 15 vargar som jagades på senhösten 2009 i renskötselområdet Kuusamo. I denna Finlands hittills största familjeflock fanns, tillsammans med honorna, tio valpar och tre avkommor födda året innan. I renskötselområdet finns det gott om lätt byte, och i detta fall var både honan och hanen fyra år gamla och redan i sin bästa ålder.

Förutom av ett rikligt bestånd av bytesdjur kan valpproduktionen få fart också av ett tjockt snötäcke. Ett exempel på detta är vargstammen i Kuhmo år 2000, när älgarna på vårvintern var fångar i den metertjocka snön och ett ovanligt lätt byte för vargarna. På hösten uppskattades att det fanns 35 vargar i Kuhmos tre familjeflockar, av vilka 20 var valpar som hade fötts på våren.

Unga klövdjur som byte

Sammansättningen på vargens föda är beroende av klövdjursarterna och deras riklighetsförhållanden i området. Bytet kan visserligen även bestå av bävrar och harar, någon räv, en hönsfågel eller mullvad, men den viktigaste energikällan är klövdjur.

I sydvästra Finland är det vanligaste bytesdjuret vitsvanshjort, i renskötselområdet ren och i östra Finland älg. Av de älgar som blir vargens byte är cirka 80 procent kalvar, såväl sommar som vinter. Eftersom kalvarna är mindre på sommaren än på vintern, dödar vargar älgar på sommaren i genomsnitt dubbelt så ofta som på vintern.

I predationsuppföljningarna i östra Finland upptäckte vi att en vargflock dödar en älg med 5–7 dagars mellanrum på vintern och två gånger i veckan på sommaren. Takten ökar i takt med att älgstammen växer, och i Sverige är den ungefär dubbelt så stor som i Finland.

Om det huvudsakliga bytet är vitsvanshjort eller ren, behöver vargarna få byten oftare än när de jagar älgar.

Skador på sommaren och hösten

Skador på husdjur utanför renskötselområdet orsakade av varg är kopplade till betessäsongen och skador på hund orsakade av varg är kopplade till jaktsäsongen.

Vargens vanligaste byte bland husdjuren är får. Skador på fårflockar blir vanligare på sensommaren när nätterna blir mörkare. I det här skedet börjar valparna tidvis röra sig tillsammans med resten av flocken.

Vargangrepp på jakthundar är i förhållande till antalet vargar mycket sällsynta i vitsvanshjortområdet i sydvästra Finland, där det också finns ett starkt rådjursbestånd. Det låga antalet skador på hundar i området kan tyda på att ett tätt bestånd av klövdjur som är mindre än älg minskar skaderisken.

Motivet till vargangrepp på hundar lämnar rum för tolkning

Motivet att döda en potentiell näringskonkurrent är en förklaring, det att hunden är ett näringsobjekt en annan. Den koncentration av angrepp som observerats i Finland nära revirets yttre gränser stöder den första förklaringen, men för att stärka resonemanget skulle det också krävas information om användningen av jakthundar i olika delar av vargreviret.

Både i Finland och på andra håll i Europa äter vargar i de flesta fall de hundar som de dödar. Jag är benägen att tänka att det bakomliggande motivet till en första attack är att avlägsna en födokonkurrent, men att motivet till senare attacker eventuellt också är den föda som hunden utgör.

Renskador särskilt vid östgränsen

Inom renskötselområdet är skadornas årstidsfördelning i första hand kopplad till säsongvariationen i antalet vargar. Renar dödas både av flockar som lever på båda sidorna om östgränsen när de rör sig på den finska sidan och av vargar som på våren vandrar ensamma till renskötselområdet. Skadorna är koncentrerade till närheten av den östra gränsen, bakom vilken största delen av de vargar som rör sig inom renskötselområdet verkar ha sitt ursprung enligt genetiska analyser. Vid renskötselområdets östra gräns finns en zon där vargar från Finlands sida orsakar skador.

På vandring när våren kommer

Största delen av de valpar som föddes året innan ger sig iväg på vandring från sitt födelserevir på våren.

Oftast ger de sig av mellan mars och maj. Utbrytningar sker även senare, på hösten, men årstidsfördelningen har en stark topp på våren. Det är en bra årstid för en oerfaren ung varg att vandra i främmande områden på jakt efter byte, eftersom möjligheterna att möta växtätande djur som försvagats under vintern är störst då.

I Finland hittar vandrande vargar vanligen sitt eget fortplantningsområde 100–150 km från sitt födelserevir. De kortaste avstånden har varit endast 40–50 km, då det område som den unga vargen erövrat har blivit grannrevir till det område som modern härskar över. En del av vargarna vandrar långt, men vandringar över 500 km är sällsynta.

Den europeiska rekordnivån representeras av tre vargindivider från södra Norge som vandrade till östra kanten av renskötselområdet i Finland på 2000-talet, en hona och två hanar. Det har uppstått en vild tanke om att benägenheten att vandra långa vägar skulle kunna ha en genetisk bakomliggande orsak, eftersom vargar som kom till Skandinavien från öst på 1970-talet också hade vandrat långa vägar.

Vandringsfasen varar som kortast bara några dagar, men som längst pågår den flera månader. En hane som gav sig av från Kajanaland strövade runt i minst 11 månader på olika håll i östra, mellersta och västra Finland. Vandringen blev nästan 4 000 km lång, men till slut bröts GPS-förbindelsen bara 100 kilometer från dess födelserevir.

Det finns intressanta drag i den vandrande vargens beteende. Dess dygnsaktivitetsrytm liknar den hos vargar som rör sig i sitt revir. Den vandrar sent på kvällen, på natten och i gryningen, men på dagen vilar den.

Under vandringsfasen är vargen inte nödvändigtvis noggrann med att undvika bebyggelse och större vägar. Mitt i natten kan en vandrande varg också gå vilse i stadsmiljö, där den kan ha svårt att hitta en lugnare miljö när staden vaknar. Ett kapitel för sig är sådana vargar som är vana vid mänsklig närvaro i splittrade revir i landsbygdsbebyggelse, och som också observeras i närheten av bebyggelse.

---

Tack

Ett varmt tack till Naturresursinstitutets (Luke) forskningsmästare och studerande i fältarbete, i vars sällskap jag fick bekanta mig med vargarnas levnadssätt i terrängen.

---

Ilpo Kojola är gästande sakkunnig vid Naturresursinstitutet, Seppo Ronkainen är pensionerad forskningsmästare från Naturresursinstitutet.