Vi inledde arbetet med en konfidentiell intervju med femton rovdjurskontaktpersoner, två rovdjursforskare och två representanter för viltcentralen.

Utifrån intervjuerna framträdde konturerna för en lägesbeskrivning av rovdjurskontaktpersonernas nuvarande verksamhetsförhållanden på olika håll i landet och deras upplevda svårigheter. I höstas studerade vi lägesbilden med en större mängd deltagare i regionala workshoppar i Huittinen, Jyväskylä och Joensuu, och på ett webbinarium i renskötselområdet. Workshopparna hade sammanlagt ett 70-tal deltagare.

Utifrån intervjuerna och diskussionerna i workshopparna gjorde vi en sammanfattning av utvecklingsförslagen för hur vi skulle kunna utveckla samspelet mellan rovdjurskontaktpersonerna och Naturresursinstitutet (Luke). Sammanfattningen presenterades för samtliga rovdjurskontaktpersoner på ett öppet webbinarium i december med bortåt 200 deltagare.

Raka repliker i konstruktiv anda

Workshopparna visade sig vara lyckade mötesplatser där deltagarna inte väjde för raka repliker om upplevda besvärligheter. Deltagarna ställde en lång rad frågor som fick svar med vändande post, och en hel hög med missuppfattningar och informationsbrister blev åtgärdade samtidigt som samsynen om saker och ting växte. Deltagarna uppskattade särskilt mycket diskussionerna ansikte mot ansikte.

En av slutsatserna som vi kunde dra av workshopparna var mycket riktigt den, att viljan och förmågan att gemensamt lösa problem och utveckla verksamheten finns hos samtliga parter.

Vi tar itu med de utmanande frågorna

Rovdjurskontaktpersonernas motivation för jobbet utmanas av situationerna där de upplever en klar konflikt mellan de egna observationerna och stamuppskattningarna. Det är viktigt att vi utreder orsakerna bakom upplevelserna för att bevara förtroendet mellan kontaktpersonerna och forskarna.

Ett exempel; i workshoppen i Huittinen uppstod en situation där det, enligt en nyligen gjord uppskattning av vargstammen, bara skulle finnas ett enda stort vargrevir i ett visst område. Detta trots att observationerna på ort och ställe indikerade flera revir. Forskarna bestred ändå inte möjligheten att reviren skulle vara fler än ett. En liknande diskussion utspann sig i workshoppen i Joensuu om antalet björnkullar. Det här väcker frågan om vad det beror på att det finns en skillnad mellan den uppskattade stammen och erfarenheterna på ort och ställe. För att kunna behandla frågan och nå samsyn föreslår vi två regionala pilotprojekt där det ena skulle handla om vargobservationer och det andra om björnen. I dem skulle vi tillsammans fördjupa oss i fenomenets orsaker och förklaringar, utveckla insamlingen av observationer i praktiken under en säsong, utvärdera resultaten tillsammans och dra slutsatser som kan tillämpas i större skala.

Hur uppskattar vi lodjursstammen?

I workshopparna diskuterade deltagarna också om hur observationerna av lodjur stämde överens med uppskattningen av stammen. Mindre uppmärksamhet har det faktum fått, att metoden för uppskattning av stammen redan har utvecklats och att vidare forskning pågår.

För lodjurets del föreslår vi storskalig och aktiv informationsspridning om metoderna för stamuppskattning med tillhörande forskning och utveckling. Dessutom behöver vi klarare anvisningar för hur vi ska göra och anteckna observationerna av lodjur.

Med information som lön för jobbet

Vi frågade rovdjurskontaktpersonerna vad det är som får dem att ställa upp för ett så stort frivilligarbete och lägga ner så mycket tid och resurser på det. De svarade bland annat att de ville göra en insats för hembygden och att de var intresserade av naturen och de stora rovdjuren, och ville lära sig mera om dem.

Vi föreslår ett antal åtgärder med vilka Luke och viltcentralen kan stöda kontaktpersonernas motivation och erbjuda kompensation för frivilligarbetet. Exempelvis att till kontaktpersonerna rikta ett direkt informationsflöde med aktuell forskning, forskningsresultat, uppdateringar om rovdjuren, vad som händer på observationsfronten och om rovdjurens beteende. Ett stöd för kontinuerligt lärande kunde också bidra till att höja kvaliteten på observationsmaterialet.

Dessutom efterlyste kontaktpersonerna åskådligt informationsmaterial som de kunde dela ut i sina egna hemtrakter. Om kontaktpersonerna skulle få uppskattningsresultaten innan de når massmedierna skulle det hjälpa dem att svara på alla frågor som de får när uppskattningarna har blivit publicerade.

Oma riista eller Tassen skulle kunna fungera som informationskanal, men också nyhetsbrev blev föreslagna. Webbinarierna lyftes fram som ett bra sätt, men deltagarna underströk ändå betydelsen av fysiska möten och arrangemang. Eftersom våra resurser hela tiden blir knappare skulle informationsspridningen och mötena kräva ett väloljat samarbete mellan Naturresursinstitutet och viltcentralen.

Utvecklingsförslag för viltcentralens roll

Workshopparna visar att rovdjurskontaktpersonernas, viltcentralens och institutets gemensamma möten är bra på att identifiera utvecklingsbehov. Utifrån erfarenheterna föreslår vi därför en verksamhetsmodell där viltcentralens regionkontor skulle bilda kärngrupper av regionens mest aktiva rovdjurskontaktpersoner. Grupperna skulle regelbundet hålla möten för att diskutera, och den vägen skulle utvecklingsbehoven nå institutet.

I workshopparna framfördes också en tänkbar modell med ”mästare och gesäller”, där veteraner skulle handleda nya rovdjurskontaktpersoner och koordinera observationsverksamheten i sitt område. På det viset skulle arbetsbördan fördelas jämnare och stödet skulle få nya kontaktpersoner att engagera sig långsiktigt.

---

Skribenten jobbar som sakkunnig på Akordi Oy som har gjort den här undersökningen och har formulerat åtgärdsförslagen.