Årsklockan för en främmande art – minken i fokus
Minkens beteende under olika årstider har en betydande inverkan på såväl dess synlighet som hur lätt den kan fångas.
En mink som rör sig i närheten av vatten är för många jägare ett främmande byte, och få jägare satsar på allvar på att fånga den. Det skulle dock finnas en efterfrågan på satsningar, eftersom denna svårfångade främmande art är en plåga för fågelbeståndet i våra vattendrag.
I januari påverkas minkarnas liv starkt av om vattendragen är frusna eller inte. På vintern använder minken särskilt fisk som föda. Därför avgör tillgången till öppet vatten var minkarna rör sig aktivt. Det är därför värt att leta efter minkspår i områden där vattendragen är isfria.
Det är dock ingen lätt uppgift att fånga mink under midvintern. Vintermånaderna har under många försök att fånga mink visat sig vara de minst produktiva. När minkar rör sig mycket under isen är det svårt att få in fällorna på lämpliga platser. Överlag kan spår efter minkar vara svåra att upptäcka om vädret och snötäcket är varierande.
Ökad rörlighet under parningstiden
I mars-april, då brunsttiden är som livligast, söker hanen efter honor inom sitt revir. Undersökningar har visat att särskilt hanar som nyligen blivit fullvuxna inte nödvändigtvis har ett eget revir i mars. De söker efter honor över mycket stora områden och undviker stora dominanta hanar. Strider mellan hanar är inte ovanliga vid denna tid på året, särskilt om minkpopulationen i området är tät. Striderna kan till och med leda till att en av minkarna dör.
Den ökade rörligheten förbättrar minkfångsten vid denna tid på året, eftersom minkar från ett stort område kan hamna i en strategiskt placerad fälla.
Vuxna honor är de som är minst rörliga i minkpopulationen. Uppföljningar som gjorts i Skärgårdshavet har visat att de lever i relativt små områden, ibland bara några hektar stora. Vissa höll sig på en enda ö. Hanminkarna rörde sig i snitt på ett område som vara fyra gånger större än honornas, och under parningssäsongen blev skillnaderna ännu större.
Grym kärlek
När minkarna söker varandra på vårvintern spelar lukterna en viktig roll. Minkarna markerar sina revirgränser med doftmärken, som de följer för att hitta varandra.
Dessa beteendemönster är till fälljägarnas fördel. Med ett stort antal doftförsedda fällor kan flera hannar på friarstråt luras. Tidpunkten är också lämplig för jakt med hund, eftersom man med god tur kan hitta både hanen och honan under samma stenhög i färd med parning.
I samband med parningen biter hanminken ofta honan i nacken. Bitandet kan ge upphov till sår och senare utväxt av vit päls i honans nacke. Vit päls i nacken är ett av de säkra kännetecknen på en äldre minkhona.

En predator större än sin storlek
Minkhanen är betydligt större än honan. En stor hane kan väga upp till 1,5 kg, medan honan sällan ens når en vikt på 800 gram. På grund av sin stora storlek klarar hanminkar av att döda större bytesdjur. Undersökningar har visat att hanminkar kan specialisera sig till exempel på att döda hardjur.
I projektet Helmi-främmande rovdjur har det konstaterats att minkar gärna använder sig av uppsamlingsdiken som löper genom åkrar för att färdas från ett område till ett annat. Under de senaste åren har stammarna av fälthare rent av exploderat i södra Finland, vilket betyder föda för många rovdjur som lever i åkermiljö. Också minkhanar som jagar i och omkring diken kan dra nytta av detta.
Eftersom hanminkarna inte deltar i skötseln av avkomman, kan de under fåglarnas häckningssäsong också söka sig till avlägset belägna platser. Skär med alkor eller tärnor på flera kilometers avstånd är möjliga predationsplatser för hanminkarna. Om minkstammen minskas, minskar även sannolikheten för sådana besök, och de mest avlägsna häckningsskären får med stor sannolikhet vara i fred.
Fågelbeståndet minskar i honans revir
Till skillnad från hanarna är honminkarna bundna till skötseln av valparna. I Sverige har minken konstaterats få i genomsnitt tre till fyra valpar. Liknande observationer har också gjorts i minkundersökningar i Skärgårdshavet i början av 2000-talet.
Valparna föds oftast i början av maj och under en period på i genomsnitt sex veckor tvingas honorna skaffa föda i närheten av boet. Då är valparna helt beroende av minkhonans omsorg. Detta bör beaktas vid fångsten, eftersom det är oetiskt att låta den fångade moderns valpar svälta ihjäl.
I maj-juni är fågelbeståndet i minkboets närhet hårt utsatt när honan skaffar föda där fågelutbudet är bäst. En minkhonas långvariga revir fördriver också häckande fåglar från området. Om fågelbeståndet i reviret har sinat, kan denna opportunist jaga sorkar eller andra små däggdjur.
Eftersom minkhonans bo alltid ligger nära vatten, har honan nästan alltid möjlighet att också använda sig av fisk. Minken är dock inte en lika god simmare som uttern, och dess möjligheter att jaga begränsas av vattnets djup. Minken har också konstaterats använda sig av en fisketeknik där den först observerar sitt byte från ytan. Denna teknik fungerar sämre i grumliga vatten.
Trots begränsningarna gör det mångsidiga utbudet av föda att minken kan överleva i ett område, även om fågelstammarna skulle försvagas. För att fågelbeståndet ska återhämta sig krävs därför att revirhonan avlägsnas.

Minkvalpar som från ingenstans
På sensommaren i augusti kan en minkkull dyka upp på stranden som från ingenstans. Medan den vuxna honan, som ännu diar sina valpar, är skygg och diskret, kan nyfikna unga minkar visa sig för människor.
Den fas i uppväxten när honan och valparna ibland rör sig i grupp varar från juli till september. Till exempel i projektet Helmi-främmande rovdjur och i samband med fångst av främmande rovdjur i skärgården har det observerats att en minkhona med valpar plötsligt dyker upp i ett område.
För att effektivt påverka utvecklingen av minkstammen är denna period särskilt viktig. I sin enklaste form sker det genom att gillra fällor. Unga valpar är mest benägna att hamna i dem, eftersom nyfikenheten vinner över försiktigheten och den lättillgängliga födan kan vara lockande. Genom att fånga valparna förhindras minkpopulationen från att sprida sig. Till exempel i undersökningar i Skottland spred sig unga minkar som längst till och med flera tiotals kilometer från sitt födelseområde.
Undersökningar visar att dödligheten är hög under det första levnadsåret, varför det är viktigare att fånga minkhonan. Den vuxna honan är som mest rörlig vid samma period i augusti-september. Då är det också lättare hänt att den förirrar sig till platser där fällor är gillrade. Augusti-september är samtidigt den tid då tusentals finländare lämnar sina sommarstugor och återvänder till sina vinterbostäder. Då kan en gillrad fälla mycket väl fånga en kringströvande hona eller en ung mink som är på vandringsfärd.


Det finns skillnader mellan olika livsmiljöer
När vintern kommer försöker minkarna säkra sin överlevnad. De bästa livsmiljöerna är upptagna av mer erfarna, äldre minkar. Förutom närheten till vatten har ett bra minkrevir lämpliga gömställen och föda för mink. Unga minkar har ofta ingen chans att få tillgång till de bästa områdena. Ett bra revir fås i första hand genom slagsmål eller revirinnehavarens död.
I Finland har minken tyvärr utmärkta möjligheter att hitta sig ett bra revir. I de tusen sjöarnas land finns det gott om vattendrag. Detta har också konstaterats i Helmi-projektet, där de största minkfångsterna ofta fås vid objekten i Insjö-Finland.
Men på platser med öppet vatten under vintern finns det allt oftare en utter som är bättre anpassad än minken till vattenlivet. Det är mycket möjligt att konkurrensen mellan arterna hårdnar på vintern, i synnerhet om det finns ett begränsat utbud av vattendrag eller om det i området finns få gömställen som lämpar sig för mink.
Med tanke på kontrollen av minkbeståndet är det särskilt viktigt att kunna identifiera de områden där minken har bäst förutsättningar att föröka sig. Även om en mink sällan blir äldre än fem år i vilt tillstånd, spelar erfarna individer en viktig roll som upprätthållare av lokala populationer. Genom att lyckas fånga dessa individer är det möjligt att skapa andrum för våra minskande sjöfågelstammar.

Du läsare, på hurdana ställen har du hittat minkspår? Berätta i kommentarsfältet!