I spalten Brott och straff behandlar tidningen Jägaren aktuella rättsfall med anknytning till viltet, jakten, föreningsverksamheten och vapnen. Fallen har sammanställts av juristen Panu Hiidenmies på advokatbyrån Applex.

---

 

Tvister i jaktföreningar ger juristkåren fortlöpande arbete. Ofta handlar tvisten om disciplinära åtgärder. Kanske upplever en medlem att jaktföreningen kränker hans rättigheter och väcker talan mot jaktföreningen i tingsrätten. Medlemmen yrkar på att beslutet ska upphävas, och kräver skadestånd och ersättning för rättegångskostnaderna. Det händer ofta att den kärande uppfattar tingsrättens beslut som oriktigt och överklagar till hovrätten.

Alla fall är speciella och inkluderar utrymme för tolkningar och en hel trave med fakta. Rätten måste ta ställning till en rad påståenden och händelser för att kunna fatta ett beslut utifrån föreningslagen och jaktföreningens stadgar. Den förlorande parten får ofta stå för rättegångskostnaderna.

I det aktuella fallet blev en jägare utesluten ur sin jaktförening. För uteslutningen hade styrelsen använt ordet uppsägning, men föreningslagen känner ingen sådan term. Jägaren väckte talan för att häva beslutet om uteslutning.

Hade jaktföreningen rätt att utesluta en medlem?

Styrelsen för jaktföreningen hade fattat ett enigt beslut om att ”säga upp” jägarens medlemskap i föreningen. Jägaren hade varit delägare i ett dödsbo som hade arrenderat ut sina jaktmarker åt jaktföreningen, men dödsboet hade sagt upp arrendeavtalet. En uppsägning av ett avtal om jaktarrende duger ju enligt rättspraxis som skäl till att säga upp medlemskapet i jaktföreningen. Nu var frågan således denna. Hade jägaren haft möjligheter att påverka uppsägningen av arrendeavtalet eftersom han inte stod som ensam ägare till markområdet?

I uteslutningsbrevet som hade skickats till jägaren hade som skäl till uteslutningen angetts att jägaren hade handlat i strid mot 4 § i föreningens stadgar och mot en jämlik behandling av medlemmarna. Jägaren hade i sin stämningsansökan till tingsrätten yrkat på att rätten skulle förbjuda eller avbryta verkställandet av beslutet. Tingsrätten avslog jägarens yrkande om att förbjuda verkställandet. Det var de facto fråga om en uppsägning.

Jägarens yrkanden i tingsrätten

Jägaren hade yrkat på att tingsrätten skulle förklara styrelsens beslut klanderbart enligt föreningslagens 32 § eller ogiltigt enligt 33 § och upphäva beslutet. Därtill yrkade jägaren på att jaktföreningen skulle ersätta hans kostnader som part i målet och rättegångskostnader, med ränta. Jägaren motiverade sina krav med bland annat följande.

Ett beslut som kränker en medlems likvärdighet är enligt föreningslagen 33 § ogiltigt. Dessutom hävdade jägaren att styrelsen inte hade handlat i enlighet med 4 § i föreningens stadgar; inte heller hade styrelsen meddelat honom skälen till uteslutningen. I styrelsens beslut om uteslutning specificerades inte heller vad jägaren hade gjort som hade stridit mot stadgarna. Beslutet om uteslutning var därmed inte underbyggt med skäl i enlighet med föreningslagen.

Innan beslutet om uteslutning fattades hade medlemmen inte getts möjlighet att ge en förklaring i saken i enlighet med 15 § 2 mom i föreningslagen. I praktiken hade jägaren inte ens kunnat ge någon förklaring eftersom han inte hade fått veta skälet till uteslutningen.

Man hade kunnat vara medlem i jaktföreningen också utan egna utarrenderade marker. När jägaren blev medlem hade det varit som medlem utan mark medan markerna, som hade tillhört hans nu avlidna far, hade varit utarrenderade av det odelade dödsboet. Därmed hade jägaren inte ensam kunnat besluta om markerna. En uppsägning för att dödsboet hade sagt upp arrendeavtalet kränker enligt jägaren i hög grad principen om medlemmarnas likvärdighet. Jägaren hade alltså blivit medlem utan egna marker och även nu hade föreningen sådana medlemmar. Dessutom har föreningen haft medlemmar som bara har arrenderat ut en del av sina marker till jaktföreningen.

Vad jaktföreningen svarade i tingsrätten

Jaktföreningen yrkade på att åtalet skulle förkastas och begärde att föreningens partskostnader och rättegångskostnader skulle ersättas. Dessutom framförde jaktföreningen fler skäl till uppsägningen än vad som hade nämnts i uteslutningsmeddelandet.

Vad handlade det egentligen om?

För det första handlade fallet om huruvida föreningen hade, enligt 4 § i sina stadgar eller föreningslagen 14 §, skäl att utesluta medlemmen. För det andra var frågan huruvida styrelsen hade följt bestämmelserna om förfarandet vid uteslutning i föreningslagens 15 §.

Obestridligt i fallet var att det var ett odelat dödsbo som hade sagt upp arrendeavtalet. Obestridligt var även att en föreningsmedlem inte har rätt att sköta avtal om markarrende på ett sätt som skadar jaktföreningen.

Rätten måste börja med att fastställa om en jaktförening har rätt att vid en uteslutning åberopa skälen som nämns i föreningslagens 14 §, trots att dessa inte hade meddelats den uteslutna personen som skäl.

Därefter skulle rätten fastställa om jägaren hade rätt att fortsätta som medlem i föreningen trots uppsägningen av arrendeavtalet. Hade uteslutningen väsentligen kränkt medlemmarnas likvärdighet? Var beslutet därmed ogiltigt med stöd av föreningslagen 33 § eller 32 §?

Beträffande skälen till uteslutningen var det dessutom fråga om följande. Hade jaktföreningen skäl att utesluta medlemmen för att styrelsen hävdade att han skulle ha skadat och förringat föreningen, samt betett sig störande och i strid mot god jägarsed? Är beslutet på dessa grunder och i enlighet med föreningslagen 32 § ogiltigt?

Tingsrättens beslut

Tingsrätten avslog jägarens talan mot föreningen och ålade jägaren att betala rättegångskostnaderna. Rätten ansåg alltså att föreningen hade rätt att utesluta jägaren. Däremot avslog rätten föreningens krav på att jägaren skulle stå för föreningens partskostnader.

Jägaren överklagar

Jägaren överklagade till hovrätten och yrkade på att beslutet om uteslutning skulle hävas. Därtill yrkade han på nästan 29 000 euro i ersättning för rättegångskostnaderna.

Hovrätten fastställde bland annat följande om frågeställningen.

Det var ett obestridligt faktum att föreningens styrelse med sitt beslut hade ”sagt upp” jägarens medlemskap i föreningen. I föreningens uteslutningsbrev angavs skälet till ”uppsägningen” att jägaren hade handlat i strid med 4 § i föreningsstadgarna och kränkt medlemmarnas likvärdighet.

Enligt hovrätten var det fråga om följande. Hade det funnits skäl till uteslutningen i enlighet med 4 § i föreningens stadgar eller föreningslagen 14 § sedan dödsboet efter jägarens far hade sagt upp jakträtten som det hade arrenderat ut till föreningen?

Till den delen där föreningen åberopar föreningsstadgarnas 4 § eller föreningslagen 14 § 2 mom (medlemmen har genom sitt beteende avsevärt skadat föreningen) var det fråga om följande. Hade jägaren försökt förmå de övriga markägarna att säga upp jakträtten i deras marker? Hade han i ord och handling försökt skada jaktföreningen?

Hade han ”rökt ut” föreningens ordförande från posten samt skymfat och svartmålat styrelsen?

Om det kan fastställas att jägaren har handlat på det ovannämnda sättet ska hovrätten bedöma om skälen till en uteslutning i enlighet med föreningens stadgar är uppfyllda eller om jägarens handlande ska betraktas som sådant att det har vållat avsevärd skada för föreningen.

Dessutom var det fråga om följande. Hade styrelsen vid uteslutningen förfarit i enlighet med bestämmelserna i jaktlagens 15 § 1 och 2 mom? Om det inte föreligger några skäl till uteslutning eller om styrelsen inte har förfarit enligt lagen, är frågan följande: är uteslutningsbeslutet klanderbart enligt föreningslagen 32 § eller ogiltigt enligt 33 §?

Hovrättens dom

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom, utom för rättegångskostnadernas del. Rätten fastställde alltså att uteslutningen hade gjorts i enlighet med föreningslagen och jaktföreningens stadgar. Jägaren ålades att stå för samtliga egna kostnader, medan föreningen bara behövde betala en del av sina kostnader, cirka 10 500 euro.